På flykt från John Travolta!

Välkommen. Om det nu är rätt ord för invigningen av min efterlängtade (av vissa faktiskt!) blogg. Jag kommer att bjuda på en del skrönor och anekdoter ur min halvsjuka gamla 23-åriga hjärna. Somliga verkliga andra kanske direkt ur fantasin...Så vem är jag och varför kallar jag mig för nomad? Tja, i ca 21 års tid hade jag min fasta punkt hemma i Eskilstuna, därefter flyttade jag till en folkhögskola i skåne och läste skrivarlinje ett år, och i somras så flyttade jag så till en gård mitt i ingenstans utanför Ulricehamn. Nu har jag dock efter om och men och mycket ångest och efter en sen anmälan till högskolan kommit in på en sociologikurs i Jönköping. Inte så farligt tycker ni kanske, jag har ju haft mina fasta punkter i livet. Jag har förut kanske mer känt mig som en nomad i bemärkelsen att jag aldrig kan bestämma mig för en fast kurs i livet... Efter studenten har jag hoppat mellan extrajobb i Eskilstuna till backpacking i Thailand, spanskstudier i Spanien o Costa Rica och så senast en skrivkurs och så restaurangjobb och boende på en gård, en episod jag just håller på at avsluta. Men nu..? Först väntar mellanlandning i Eskilstuna, och sedan ska jag packa mina kappsäckar och flytta till Jönköping..? Frågan är bara var jag ska bo! Om jag förut levt som en lightnomad verkar det vara nu det riktiga nomadlivet börjar;) Nog har jag en av mina bästa kompisar i Jönköping, men inte vill jag tränga mig inpå henne i hennes lilla etta. Och nog har jag min farfar där (var jag troligtvis kommer att hamna till en början). Men hur ska det gå? Kommer han ha tid med mig alls där han lever jetsetliv i Jönköpings pensionärsförenings innersta kretsar? Eller kommer han rentav räkna med att jag ska bli en av dem, tvinga med mig till den dagliga pensionärslunchen med gänget, diskussionscirkeln varje onsdag där de löser världsproblemen, och stavgångsrutten varje tisdag? Jag ba: - Hej, här kommer jag, tänkte besanna min dröm nu och bli pensionär. Nog för att jag pluggar en smula, men jag har inget jobb eftersom jag inte är som andra och planerar i förväg... Det där med att drömma om att bli pensionär är faktiskt nästan sant(!) När jag var 5-6 år frågade jag nämligen min farmor hur man gjorde för att bli pensionär? Att slippa gå till dagis, det verkade bekvämt... Nåväl, nu har jag lite andra mål här i livet:)

Jag tror jag lämnar nomadsnacket nu. Kanske nå´n äkta nomad därute som lever där det finns vatten och bröd för tillfället tar illa upp. I lördags hade jag en röjkväll med Magda och Marie. Marie är tjejen som jag har bott och jobbat med hela sommaren och Magda är tjejen som skulle gjort detsamma men tyvärr blev sjukskriven. (Båda gick jag med på folkhögskolan). Vi förfestade i Magdas lägenhet i Göteborg där finnen Marie bjöd på sina starkvaror, hehe. Sen drog vi ut och på vägen hittade vi en GB-glass flagga. En röd med en fluffig smaskig mjukglass på. Den viftade vi med i ansiktet på folk samtidigt som vi skanderade nå´n sorts GB-sång. (Den visade sig vara förträfflig på att skingra folkmassor:) Väl ute blev Marie utslängd då hon råkade vingla till i kassan (hallå hon vinglar ju minst lika mkt. i nyktert tillstånd...) Nåja, sedan vi på vaktens inrådan gått ett varv runt kvarteret och fortfarande blev nekade inträde, drog vi till nästa ställe. Där inne rockade vi loss ute på dansgolvet. Det fanns en hel del lustiga typer därinne, vill jag lova (inklusive vi själva, säkert). Magda o jag hade precis gett oss in i en vad vi tyckte halvsensuell dans till en Greaseklassiker, när en kille dök upp från ingenstans, tog oss i varsin hand och började göra krumbukter med kroppen. Magda o jag ignonerade honom totalt, såg varandra djupt in i ögonen och skrek: -You´re the one that I want! Killen gav sig dock inte, för honom stod det tydligen helt klart, han var vår alldeles egna John Travolta!;) Han måste tyckt vi var ena riktigt otacksamma tjejer som inte insåg det, när vi gång på gång skadade av oss honom. Till slut såg vi ingen annan utväg än att kuta ut på uteserveringen hand i hand (ja o Magda alltså), springa in genom andra ingången och fortsätta vårt sensationella dansnummer... Trodde vi ja. För vem kommer inte sekunden efter oss inflåsandes som värsta följa John killen. Trots vår otacksamhet bestämde han sig visst för att ge oss en andra chans. Är man John Travolta så är man:) Oh jösses, ibland kanske man bara ska låta killar tro att de är ens John Travolta. Blir liksom mindre besvär...

Det var allt för mig i detta första inlägg! Hoppas ni inte blir ivägskrämda utan vill följa mig på min nomadväg;)