Jag skall aldrig mer klaga på något, någonsin. Inte sedan jag just skickat iväg min hemtenta som tagit... jag vet inte hur många timmar i anspråk... Började plugga kloclan åtta imorse, sen har jag hållt på tills nu, nio på kvällen med endast en kort paus för att inta livsmedel och för en snabbdusch. Gårdagen ägnades också åt hemtenta och dagen innan och veckan innan gick åt att joba och OROA sig för all förspilld tid man borde lägga på denna tenta... Jösses. Jag ska nog personligen bräna Marx dokument om "det alienerade arbetet" nu. Vill aldrig mer se det efter att ha läst det framlänges, baklänges, kors och tvärs och på alla ledder för at utröna vad gubben menade, egentligen. Men, får jag väl motvilligt erkänna: det har varit intressant faktiskt.
Nu återstår bara att räkna ut varför jag aldrig kan åstadkomma något utan att ha kniven på strupen, dvs tidspress. Även om jag börjar plugga i tid så åstadkommer jag nämligen sällan något vettigt förrän jag verkligen måste. I alla fall är jag glad att det är över. Morgondagens jobb kommer kännas som en befriad barnlek i jämförelse med detta. Och sen på kvällen kommer mamma:) Jag längtar tills imorrn.
måndag 27 oktober 2008
tisdag 21 oktober 2008
Plastblommornas (ljuvliga) död
Idag, idag är dagen för plastblommors, livlösa trasmattors, plåttriga porslinsfigurers död. De ska packas ner och svepas in i nåt källarförråd och aldrig mer komma över min tröskel. Åtminstone inte så länge jag bor här. Idag, idag kommer hyresvärlden och hämtar sin ännu ej eftersända post och han har lovat att hjälpa mig. Vet dock inte om han förstått innebörden av sitt löfte? Sorry du sekelskifeskarl som tillsammans med din sköna dam står vid foten av en illgul lampskärm, du kommer svepas bort, för dina grisrosa långkalsonger/festkläder kommer skära sig totalt mot den röda mattan jag planerar att införskaffa... Sorry saker men er tid är förbi om jag får bestämma, ni får helt enkelt lämna plats åt fräschare interiör. Och försök inte be om nåd: förlika er med ert öde för jag har IKEA på gångavstånd. Idag, idag är dagen då den där kedjepiprökande gubben äntligen ska sluta stirra på mig med en bekymrad rynka från sin plats på väggen, så fort jag sjunker ner i soffan. Jag får nog blidka honom med kaffe och kanelbulle. Hyresvärden alltså.
Ps: För övrigt har jag upptäckt att kombinationen jobb, hemtenta och blogg utan en egen dator är en otroligt fruktlös kombination. (Speciellt den sistnämda ). Så, det kan nog eka lite tomt på bloggen den här veckan... Men jag kommer tillbaka såklart;) Ds.
Ps: För övrigt har jag upptäckt att kombinationen jobb, hemtenta och blogg utan en egen dator är en otroligt fruktlös kombination. (Speciellt den sistnämda ). Så, det kan nog eka lite tomt på bloggen den här veckan... Men jag kommer tillbaka såklart;) Ds.
torsdag 16 oktober 2008
Marx, lämna mig ifred
Jag har egentligen inte tid att skriva nu, har nämligen tre sociologer som flåsar mig i nacken. En av dem är Marx. Dvs hemtentadags. Tänk att tre personer kan stressa en fast de inte levt sen ja säkert 1800-talet? (hm, ja hur var det nu?) Har allt annat än lust att sätta mig med böckerna efter en stressig arbetsdag. Det är nu man brukar börja städa, frosta av frysen eller göra sin årliga manikyr som man inbillar sig att man hädanefter gör till daglig rutin...
Liten allmän uppdatering:
Så, på väg hem från jobbet köpte jag ett glassigt magasin (misstänker nu att det var mitt undermedvetna som skjöt upp tentan)
Mitt element började läcka vatten för nån timme sen. Var nog trots allt inte mitt undermedvetna som fixade läckan i uppskjutningssyfte. (Fast de säger ju att det undermedvetna är en underskattad kraft...)
Igår bredde jag 100 frallor till några börshajar (? de hade flotta kostymer i alla fall) på biblioteket.
Jag fick lägenheten med den hyra jag ville!!!
Gårdagens no no!: fastna i evighetsbilkö på väg till jobbet, hamna i bussfilen och panikfickparkera (icke att rekomendera)
Dagens no no: Köpa glassigt magasin. Ekonomisk goes shopoholic!
Veckans motion: Dans i tisdags, sköna morgonpromenader till jobbet (de har snarare urartat till panikpromenader mot klockan, fast hemvägen är skönare:)
Veckans bästa: Kvällscafe med Carro:)
Morgondagens bästa: Sötgrisen kommer! (Kristian förstås)
The End...
(Valet kvarstår: städa eller måla naglarna? Eller omedvetet skruva lite på elementet..?)
Liten allmän uppdatering:
Så, på väg hem från jobbet köpte jag ett glassigt magasin (misstänker nu att det var mitt undermedvetna som skjöt upp tentan)
Mitt element började läcka vatten för nån timme sen. Var nog trots allt inte mitt undermedvetna som fixade läckan i uppskjutningssyfte. (Fast de säger ju att det undermedvetna är en underskattad kraft...)
Igår bredde jag 100 frallor till några börshajar (? de hade flotta kostymer i alla fall) på biblioteket.
Jag fick lägenheten med den hyra jag ville!!!
Gårdagens no no!: fastna i evighetsbilkö på väg till jobbet, hamna i bussfilen och panikfickparkera (icke att rekomendera)
Dagens no no: Köpa glassigt magasin. Ekonomisk goes shopoholic!
Veckans motion: Dans i tisdags, sköna morgonpromenader till jobbet (de har snarare urartat till panikpromenader mot klockan, fast hemvägen är skönare:)
Veckans bästa: Kvällscafe med Carro:)
Morgondagens bästa: Sötgrisen kommer! (Kristian förstås)
The End...
(Valet kvarstår: städa eller måla naglarna? Eller omedvetet skruva lite på elementet..?)
onsdag 15 oktober 2008
Inspirationsdödare
Näe, jag tappar bloggsuget när ingen kommenterar:( Känns ganska onödigt när man inte vet om nån läser...
söndag 12 oktober 2008
Myshelg med Kristian
"Säg mig, behöver ni inte ett paraply i regnet?" Säger den korte affärsmannen med de snälla ögonen och sin jättepåse. "Nähä, inte men dricka då? Cigaretter?" Vi skakar på våra huvuden, tyvärr.
Fredag eftermiddag i en busskur och tid att pusta ut. Ja inte för alla uppenbarligen. Jag och Kristian har precis mötts på stationen. Den där sköna fredagströttheten vilar i kroppen, fast trötthet? Vilken mysfredag jag hade på jobbet! Hur många har musikgrupp, promenad och film på schemat? Nä vi är ganska fåräknade va?:) Att man måste ha ett tålamod större än Atlantens yta och ett "tjat"-filter nerdragen över öronen som arbetsredskap vissa dagar är en annan sak.
Vi hinner hem en sväng innan det är dags att dra till Ekhagen för en andra lägenhetsvisning (fast på samma lägenhet). Efteråt kan vi nästintill titulera oss med 20 poäng i spisens egenskaper, fjärkontrollens kanalbyten, varmvattens funktioner (fungerade precis som en vanlig kran: "Ju mer man vrider fram det röda desto varmare blir det och ju mer man vrider fram det blåa desto kallare blir det, och här sätter man på duschen"). Okej vattenkran kanske var nymodigjeter 64 när gubben flyttade in, men kom igen... Tror han att jag är en barbar boende i nån koja vid Vätterns strand? Till sist toppade han med att dissa sina finare kokböcker och istället vördnadsfullt damma av "microkokboken" , som jag faktiskt kunde få använda om jag ville. Antar att jag fick det fina erbjudandet i egenskap av ungdom;) Men visst, han verkar vara en snäll hyresvärd. Vi försökte pruta ner priset ytterliggare, ska ringa upp honom imorrn, så håll tummarna.
På lördagen plaskar vi omkring på det stora Rosenlundsbadet, har "velsällskap" med en "enmeterskid" uppe i sjuans hopptorn (alla tre nådde vattenytan till slut), sveps runt av vågmaskinen, larvar oss i motionsspåret och försöker komma in på relaxen. Efter en stund upplyser en badvakt oss om att läsaren utanpå dörren inte kan läsa av våra entrenycklar, utan att vi är tvugna att betala 60 kr till för inträde. Efter en sunds velande bestämmer vi oss för att skita i det. Då vinkar emellertid samme badvakt på oss inifrån kuren. Oj vilka regler har vi nu brutit mot? Tänker jag med min "aktoritetsskräck". Jag försöker snabbt tänka igenom alla regler som kan finnas på ett badhus, men det enda jag kommer på "inte springa" har vi ju inte gjort... "Här sätt på er de här banden", säger badvakten och räcker oss varsitt gummiband. "Ni såg så snälla ut så jag släpper in er en timme så får ni se om ni vill betala för att stanna längre. Om nån frågar bor ni på hotell Statt". Woho, vi stiger in i tystnaden och den dämpade belysningen, sjönker ner i den rymliga varma bassängen. "Såhär känns det att vara rik" Säger Kristian när vi tittar ner på människorna som trängs likt sillar i bubbelpoolen utanför. Så vilar vi även i bastuns eucalyptusångor, i de små taklampornas kulörta sken, tar en isdusch och flyter lite mer i poolen innan vi stiger ut i folkstimmet och blir vanliga dödliga igen.
"Kära, ni är kära, kära, JAG ÄR också kär! Nu kommer bussjäveln om tre minuter!" Säger hon till våra ryggtavlor, svängandes med sin plastpåse, trampandes på stället samtidigt som hon bevakar busstavlans siffror. "Jag ska hem, äta, duscha, fan, sova. Nu kommer bussjäveln om en minut!" Ingen av oss som står och väntar orkar riktigt ta in henne. "Nu kommer bussen!" Kristian och jag vänder på oss men gatan är tom. "Mohaha, jag skoja!"
Hm. Jag verkar alltid ha haft lite dragningskraft på dom där vi kallar "udda människor". Fast sen jag blev tillsammans med Kristian verkar de lämna mig ifred lite mer. Jag säger "lämna ifred" fastän de kan vara goa och roliga men det kan vara jobbigt om man inte är på humör. Så, när vi sitter i busskuren på väg till stationen ser jag honom på långt håll, korsandes gatan med sin stora påse. "Behöver ni cigaretter"? Vänder han sig till Kristian. Han skakar på huvudet. "Nehej, ny plånbok? Jag har halsband till tjejen" han viftar med några färgglada plasthalsband i ansiktet på mig. "Har du fått mycket sålt i helgen? Kommer du ihåg att vi träffades i fredags"? Undrar Kristian. Han tittar oigenkännande på oss, svarar till sist att han har sålt en del paraplyer.
Fredag eftermiddag i en busskur och tid att pusta ut. Ja inte för alla uppenbarligen. Jag och Kristian har precis mötts på stationen. Den där sköna fredagströttheten vilar i kroppen, fast trötthet? Vilken mysfredag jag hade på jobbet! Hur många har musikgrupp, promenad och film på schemat? Nä vi är ganska fåräknade va?:) Att man måste ha ett tålamod större än Atlantens yta och ett "tjat"-filter nerdragen över öronen som arbetsredskap vissa dagar är en annan sak.
Vi hinner hem en sväng innan det är dags att dra till Ekhagen för en andra lägenhetsvisning (fast på samma lägenhet). Efteråt kan vi nästintill titulera oss med 20 poäng i spisens egenskaper, fjärkontrollens kanalbyten, varmvattens funktioner (fungerade precis som en vanlig kran: "Ju mer man vrider fram det röda desto varmare blir det och ju mer man vrider fram det blåa desto kallare blir det, och här sätter man på duschen"). Okej vattenkran kanske var nymodigjeter 64 när gubben flyttade in, men kom igen... Tror han att jag är en barbar boende i nån koja vid Vätterns strand? Till sist toppade han med att dissa sina finare kokböcker och istället vördnadsfullt damma av "microkokboken" , som jag faktiskt kunde få använda om jag ville. Antar att jag fick det fina erbjudandet i egenskap av ungdom;) Men visst, han verkar vara en snäll hyresvärd. Vi försökte pruta ner priset ytterliggare, ska ringa upp honom imorrn, så håll tummarna.
På lördagen plaskar vi omkring på det stora Rosenlundsbadet, har "velsällskap" med en "enmeterskid" uppe i sjuans hopptorn (alla tre nådde vattenytan till slut), sveps runt av vågmaskinen, larvar oss i motionsspåret och försöker komma in på relaxen. Efter en stund upplyser en badvakt oss om att läsaren utanpå dörren inte kan läsa av våra entrenycklar, utan att vi är tvugna att betala 60 kr till för inträde. Efter en sunds velande bestämmer vi oss för att skita i det. Då vinkar emellertid samme badvakt på oss inifrån kuren. Oj vilka regler har vi nu brutit mot? Tänker jag med min "aktoritetsskräck". Jag försöker snabbt tänka igenom alla regler som kan finnas på ett badhus, men det enda jag kommer på "inte springa" har vi ju inte gjort... "Här sätt på er de här banden", säger badvakten och räcker oss varsitt gummiband. "Ni såg så snälla ut så jag släpper in er en timme så får ni se om ni vill betala för att stanna längre. Om nån frågar bor ni på hotell Statt". Woho, vi stiger in i tystnaden och den dämpade belysningen, sjönker ner i den rymliga varma bassängen. "Såhär känns det att vara rik" Säger Kristian när vi tittar ner på människorna som trängs likt sillar i bubbelpoolen utanför. Så vilar vi även i bastuns eucalyptusångor, i de små taklampornas kulörta sken, tar en isdusch och flyter lite mer i poolen innan vi stiger ut i folkstimmet och blir vanliga dödliga igen.
"Kära, ni är kära, kära, JAG ÄR också kär! Nu kommer bussjäveln om tre minuter!" Säger hon till våra ryggtavlor, svängandes med sin plastpåse, trampandes på stället samtidigt som hon bevakar busstavlans siffror. "Jag ska hem, äta, duscha, fan, sova. Nu kommer bussjäveln om en minut!" Ingen av oss som står och väntar orkar riktigt ta in henne. "Nu kommer bussen!" Kristian och jag vänder på oss men gatan är tom. "Mohaha, jag skoja!"
Hm. Jag verkar alltid ha haft lite dragningskraft på dom där vi kallar "udda människor". Fast sen jag blev tillsammans med Kristian verkar de lämna mig ifred lite mer. Jag säger "lämna ifred" fastän de kan vara goa och roliga men det kan vara jobbigt om man inte är på humör. Så, när vi sitter i busskuren på väg till stationen ser jag honom på långt håll, korsandes gatan med sin stora påse. "Behöver ni cigaretter"? Vänder han sig till Kristian. Han skakar på huvudet. "Nehej, ny plånbok? Jag har halsband till tjejen" han viftar med några färgglada plasthalsband i ansiktet på mig. "Har du fått mycket sålt i helgen? Kommer du ihåg att vi träffades i fredags"? Undrar Kristian. Han tittar oigenkännande på oss, svarar till sist att han har sålt en del paraplyer.
onsdag 8 oktober 2008
Gud på lyckopiller?
"Någon där uppe måste ha sett henne och tänkt att nu, nu måste det väl ändå vara hennes tur".
På mina mest sysslolösa dagar sen flytten till Jönköping har jag fått ge mig själv ett tyst löfte. Ett löfte som innebär att jag inte, under några som helst omständigheter ska desertera till den där lilla människoskaran som hänger på Hemköp varje dag eller vart helst det finns mäniskor, som snackar med expediterna om stort och smått ( i förlängningen retar gallfeber på dem), som försöker bota sysslolösheten genom att i smyg börja fronta hyllor, rätta till dekorationer som hamnat en millimeter på sned eller något annat desperat tilltag.
Jag har inte behövt tumma på det här löftet. Jag har slängt ut lite krokar här och var, erbjudit min arbetskraft till höger och vänster, tagit mina regelbundna promenader för att hålla lågan uppe, kastats mellan hopp och förtvivlan. "Vi hör av oss", tycktes varit ett ledtema för mitt liv senaste tiden.
Men. Det tycks existera nån sorts naturlig grundlag här på jorden som heter "allt eller inget". Det började med att farfar stötte ihop med en ytligt bekant på tågstationen i söndagskväll. Denne bekant hade en 2:a att hyra ut. En lägenhet jag (som trogna bläsare känner till) vart och tittat på. Tyvärr hade han höjt priset lite. Jag bad om betänketid. Samma dag som jag skulle kolla på den blev jag inringd för jobb dagen efter. Det var ungefär då det där löftet jag avgett till mig själv började kännas mer och mer avlägset. Så idag ringde jag posten där jag så att säga haft "halva foten inne", och blev erbjuden att få komma dit redan imorrn eftermiddag och lära mig sorteringen. Strax därefter ringer telefonen och jag blir erbjuden att jobba på dagverksamheten. Så det blev en kompromiss; jobba på dagverksamheten till klockan ett,för att sedan hinna till posten där jag börjar klockan två. Så ringer jag hyresvärden och ber om en ny visning på fredag. "Ja, jag funderar på att sänka priset några hundra". Yeah! Vid det här laget fladdrade lyckofjärilarna i magen. Speciellt sen jag jämfört priser på bostadsmarknaden (som för övrigt har stoor brist på lägenheter) och kommit fram till att det var en normal hyra om inte bättre eftersom el och teve ingår i den. I alla fall så fortsatte dagen på högskolan där vi hade en ganska rolig föreläsning, så ramlade jag in på biblioteket på hemvägen för att kolla efter bok. Jag råkade visst slå ihjäl några timmar där:) Bland annat flöt jag in på nån sorts utställning (jag har fortfarande inte helt kommit underfund med vad jag såg) bland fladdrande klänningar, björnfällar, pysselhörna mm. Jag blev stående en lång stund och läste bevarade kärleksbrev från 1910 nånting, där man fick följa ett pars historia, från förälskelse tills paret förliste på en båt ute på Vättern. Fanns en hel del roliga grejer där man kunnat citera;) Sen botaniserade jag bland bibliotekshyllorna, skaffade lånekort, lånade några böcker, cd:s (bla. en Paulo Cohello-talbok på spanska i ett anfall av entusiasm).
Slutligen slog jag mig ner i cafedelen, åt en macka och började prata med mannen som jobbade där. (Nu låter det som att jag brutit mitt löfte, men det var han som började prata med mig:) Han var riktigt trevlig och så plötsligt frågar han om "jag gillar teater?" "Om jag gör". Så erbjöd han mig extrajobb på teatern! -Som nya stjärnstoffet i deras stora produktion, "jag är människokännare och känner igen en stjärna när jag ser den"... Hrm, det var min fantasi som lossade sitt tungas band;) I själva verket behövde de lite folk i garderoben bla, och han var en människokännare men han kände igen snälla människor, sa han. Det bästa av allt var at tman fick se föreställningar gratis medan man jobbade! Tvivlar ni fortfarande på min teori om en naturlig grundlag som säger att när det börjar gå bra, går verkligen allt bra, det sprider sig som ringar på vattnet. eller tvärtom, det börjar dåligt och fortsätter i samma stil... Glad ända in i sjöjen strålade jag på bussen hem.
Och historien slutar inte riktigt än. Väl hemma frågar farfar mig om jag inte behöver en cykel? Vilket är precis vad som kommer vara en livsnödvändighet för mig om jag flyttar. "En bekants bekant ska sälja en cykel"...
Så, finns det en Gud där uppe så har han definitivt överdoserat lyckopiller idag. I like it! Käre Gud lägg aldrig in dig på rehab.
På mina mest sysslolösa dagar sen flytten till Jönköping har jag fått ge mig själv ett tyst löfte. Ett löfte som innebär att jag inte, under några som helst omständigheter ska desertera till den där lilla människoskaran som hänger på Hemköp varje dag eller vart helst det finns mäniskor, som snackar med expediterna om stort och smått ( i förlängningen retar gallfeber på dem), som försöker bota sysslolösheten genom att i smyg börja fronta hyllor, rätta till dekorationer som hamnat en millimeter på sned eller något annat desperat tilltag.
Jag har inte behövt tumma på det här löftet. Jag har slängt ut lite krokar här och var, erbjudit min arbetskraft till höger och vänster, tagit mina regelbundna promenader för att hålla lågan uppe, kastats mellan hopp och förtvivlan. "Vi hör av oss", tycktes varit ett ledtema för mitt liv senaste tiden.
Men. Det tycks existera nån sorts naturlig grundlag här på jorden som heter "allt eller inget". Det började med att farfar stötte ihop med en ytligt bekant på tågstationen i söndagskväll. Denne bekant hade en 2:a att hyra ut. En lägenhet jag (som trogna bläsare känner till) vart och tittat på. Tyvärr hade han höjt priset lite. Jag bad om betänketid. Samma dag som jag skulle kolla på den blev jag inringd för jobb dagen efter. Det var ungefär då det där löftet jag avgett till mig själv började kännas mer och mer avlägset. Så idag ringde jag posten där jag så att säga haft "halva foten inne", och blev erbjuden att få komma dit redan imorrn eftermiddag och lära mig sorteringen. Strax därefter ringer telefonen och jag blir erbjuden att jobba på dagverksamheten. Så det blev en kompromiss; jobba på dagverksamheten till klockan ett,för att sedan hinna till posten där jag börjar klockan två. Så ringer jag hyresvärden och ber om en ny visning på fredag. "Ja, jag funderar på att sänka priset några hundra". Yeah! Vid det här laget fladdrade lyckofjärilarna i magen. Speciellt sen jag jämfört priser på bostadsmarknaden (som för övrigt har stoor brist på lägenheter) och kommit fram till att det var en normal hyra om inte bättre eftersom el och teve ingår i den. I alla fall så fortsatte dagen på högskolan där vi hade en ganska rolig föreläsning, så ramlade jag in på biblioteket på hemvägen för att kolla efter bok. Jag råkade visst slå ihjäl några timmar där:) Bland annat flöt jag in på nån sorts utställning (jag har fortfarande inte helt kommit underfund med vad jag såg) bland fladdrande klänningar, björnfällar, pysselhörna mm. Jag blev stående en lång stund och läste bevarade kärleksbrev från 1910 nånting, där man fick följa ett pars historia, från förälskelse tills paret förliste på en båt ute på Vättern. Fanns en hel del roliga grejer där man kunnat citera;) Sen botaniserade jag bland bibliotekshyllorna, skaffade lånekort, lånade några böcker, cd:s (bla. en Paulo Cohello-talbok på spanska i ett anfall av entusiasm).
Slutligen slog jag mig ner i cafedelen, åt en macka och började prata med mannen som jobbade där. (Nu låter det som att jag brutit mitt löfte, men det var han som började prata med mig:) Han var riktigt trevlig och så plötsligt frågar han om "jag gillar teater?" "Om jag gör". Så erbjöd han mig extrajobb på teatern! -Som nya stjärnstoffet i deras stora produktion, "jag är människokännare och känner igen en stjärna när jag ser den"... Hrm, det var min fantasi som lossade sitt tungas band;) I själva verket behövde de lite folk i garderoben bla, och han var en människokännare men han kände igen snälla människor, sa han. Det bästa av allt var at tman fick se föreställningar gratis medan man jobbade! Tvivlar ni fortfarande på min teori om en naturlig grundlag som säger att när det börjar gå bra, går verkligen allt bra, det sprider sig som ringar på vattnet. eller tvärtom, det börjar dåligt och fortsätter i samma stil... Glad ända in i sjöjen strålade jag på bussen hem.
Och historien slutar inte riktigt än. Väl hemma frågar farfar mig om jag inte behöver en cykel? Vilket är precis vad som kommer vara en livsnödvändighet för mig om jag flyttar. "En bekants bekant ska sälja en cykel"...
Så, finns det en Gud där uppe så har han definitivt överdoserat lyckopiller idag. I like it! Käre Gud lägg aldrig in dig på rehab.
måndag 6 oktober 2008
Ungdomschock!
"Jaha, ja jag har ju inte vågat hyra ut till nån ungdom förrut", säger den gråhårige i slutet på visningen som började med att han demonstrerade hur man vinklar sovrumsfönstren för den "ultimata fläktningen". "Man vet ju aldrig om dom har stökiga fester men du kanske inte tänkte ställa till med sånt här?" "Nää", ljuder mitt sällskap i form av farfar med dam i bakgrunden.
Jag lutar mig framåt mannen, ler vänt och ser stadigt in i hans plirande ögon. "Jo, ett ska du ha klart för dig, att mitt liv är ett stort jäkla party".
Jag lutar mig framåt mannen, ler vänt och ser stadigt in i hans plirande ögon. "Jo, ett ska du ha klart för dig, att mitt liv är ett stort jäkla party".
fredag 3 oktober 2008
onsdag 1 oktober 2008
LÄGGDAGS!
AAAARRRRGGGGH! Jag som trodde att jag lånsamt börjat rehabilitera mig från min teknikallergi, men så klipper de bort min vän Idas hela huvud ur föregående inlägg! "klipper de" förresten? Vilka de? Jo det ska jag tala om: de där hånflinande teknikgubbarna och gummorna som sitter inne i burken på sina höga poster och bara låter vissa människors befallningar träda i kraft! ja skratta ni bara jag är van, jag hör dagligen hur deras kvävda skrattgullringar sipprar ur burken så fort jag ger dem nån befallning. Tror ni mig fortfarande inte? Svara på detta: Hur skulle det annars kunna komma sig att datorn till vissa personer lyder minsta vink men får fnatt så fort jag petar på tangentbordet?? VA?? De skrattar säkert halvt ihjäl sig just nu! Men medan jag ändå har er uppmärksamhet, teknikfjantar där inne: Jag SA FAKTISKT åt er att inte lägga bilderna i den ordningen, men ni envisades. Så from (inte alls dum) som jag är lät jag er hållas! Och vad är tacken? Jo ni halshugger en god vän som ett litet practical joke. Hahahahahohoho mycket lustigt av er så vet ni va? Nu utnyttjar jag den lilla makten jag har: Jag stänger ner. Datorskärmen blir svart och det blir lägdags för er! LÄGGDAGS!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)