Gud på lyckopiller?

"Någon där uppe måste ha sett henne och tänkt att nu, nu måste det väl ändå vara hennes tur".

På mina mest sysslolösa dagar sen flytten till Jönköping har jag fått ge mig själv ett tyst löfte. Ett löfte som innebär att jag inte, under några som helst omständigheter ska desertera till den där lilla människoskaran som hänger på Hemköp varje dag eller vart helst det finns mäniskor, som snackar med expediterna om stort och smått ( i förlängningen retar gallfeber på dem), som försöker bota sysslolösheten genom att i smyg börja fronta hyllor, rätta till dekorationer som hamnat en millimeter på sned eller något annat desperat tilltag.

Jag har inte behövt tumma på det här löftet. Jag har slängt ut lite krokar här och var, erbjudit min arbetskraft till höger och vänster, tagit mina regelbundna promenader för att hålla lågan uppe, kastats mellan hopp och förtvivlan. "Vi hör av oss", tycktes varit ett ledtema för mitt liv senaste tiden.

Men. Det tycks existera nån sorts naturlig grundlag här på jorden som heter "allt eller inget". Det började med att farfar stötte ihop med en ytligt bekant på tågstationen i söndagskväll. Denne bekant hade en 2:a att hyra ut. En lägenhet jag (som trogna bläsare känner till) vart och tittat på. Tyvärr hade han höjt priset lite. Jag bad om betänketid. Samma dag som jag skulle kolla på den blev jag inringd för jobb dagen efter. Det var ungefär då det där löftet jag avgett till mig själv började kännas mer och mer avlägset. Så idag ringde jag posten där jag så att säga haft "halva foten inne", och blev erbjuden att få komma dit redan imorrn eftermiddag och lära mig sorteringen. Strax därefter ringer telefonen och jag blir erbjuden att jobba på dagverksamheten. Så det blev en kompromiss; jobba på dagverksamheten till klockan ett,för att sedan hinna till posten där jag börjar klockan två. Så ringer jag hyresvärden och ber om en ny visning på fredag. "Ja, jag funderar på att sänka priset några hundra". Yeah! Vid det här laget fladdrade lyckofjärilarna i magen. Speciellt sen jag jämfört priser på bostadsmarknaden (som för övrigt har stoor brist på lägenheter) och kommit fram till att det var en normal hyra om inte bättre eftersom el och teve ingår i den. I alla fall så fortsatte dagen på högskolan där vi hade en ganska rolig föreläsning, så ramlade jag in på biblioteket på hemvägen för att kolla efter bok. Jag råkade visst slå ihjäl några timmar där:) Bland annat flöt jag in på nån sorts utställning (jag har fortfarande inte helt kommit underfund med vad jag såg) bland fladdrande klänningar, björnfällar, pysselhörna mm. Jag blev stående en lång stund och läste bevarade kärleksbrev från 1910 nånting, där man fick följa ett pars historia, från förälskelse tills paret förliste på en båt ute på Vättern. Fanns en hel del roliga grejer där man kunnat citera;) Sen botaniserade jag bland bibliotekshyllorna, skaffade lånekort, lånade några böcker, cd:s (bla. en Paulo Cohello-talbok på spanska i ett anfall av entusiasm).

Slutligen slog jag mig ner i cafedelen, åt en macka och började prata med mannen som jobbade där. (Nu låter det som att jag brutit mitt löfte, men det var han som började prata med mig:) Han var riktigt trevlig och så plötsligt frågar han om "jag gillar teater?" "Om jag gör". Så erbjöd han mig extrajobb på teatern! -Som nya stjärnstoffet i deras stora produktion, "jag är människokännare och känner igen en stjärna när jag ser den"... Hrm, det var min fantasi som lossade sitt tungas band;) I själva verket behövde de lite folk i garderoben bla, och han var en människokännare men han kände igen snälla människor, sa han. Det bästa av allt var at tman fick se föreställningar gratis medan man jobbade! Tvivlar ni fortfarande på min teori om en naturlig grundlag som säger att när det börjar gå bra, går verkligen allt bra, det sprider sig som ringar på vattnet. eller tvärtom, det börjar dåligt och fortsätter i samma stil... Glad ända in i sjöjen strålade jag på bussen hem.

Och historien slutar inte riktigt än. Väl hemma frågar farfar mig om jag inte behöver en cykel? Vilket är precis vad som kommer vara en livsnödvändighet för mig om jag flyttar. "En bekants bekant ska sälja en cykel"...

Så, finns det en Gud där uppe så har han definitivt överdoserat lyckopiller idag. I like it! Käre Gud lägg aldrig in dig på rehab.