Alven med flyt...

Häromdagen slog jag upp telekatalogen på boenden, slog första bästa nr och frågade om de behövde timvikarier. De gjorde dom, de var tom. i stort behov av tjejer. Dessutom frågade de om jag ville jobba i sommar också. Det är klart, svarade jag. Snacka om flyt va? Annars får man ju ringa runt i hundra år utan napp, nu blev det utdelning redan på första numret! Jag ska börja gå intro där om två veckor. Det är alltså ett korttidsboende för funktionshindrade barn. De bor några dagar på kortis så att deras föräldrar får lite avlastning. Tänk att man kunde slå två flugor i en smäll, är i stort behov av jobb både nu och i sommar. Så löste sig det problemet också... Så, skippa arbetsförmedlingen och underskatta inte metoden att ringa ett samtal själv. Så har jag fått typ alla jobb faktigst.

Annars har det inte hänt något särskilt. Fikade med Carro igår, mycket trevligt. Ska försöka ha en stående onsdagsfika, jag är ändå i stan då på högskolan så det är ju perfekt. Idag kom jag hem från jobbet för en stund sen. Har dock ingte haft nån flyt med min mobil, tappade den i golvet och nu vill inte knapparna funka:( Hoppas det går att ringa till den bara... Jag brukar ju tappa den var och varannan dag. Hm, kanske därför den beter sig konstigt nu, den har fått nog? Hoppas verkligen inte det. Ikväll funderar jag på att träna, lite jobbigt att ta sig ner bara. Men kanske blir bussen ändå, tar en himla tid att gå ner;)

Här får ni en fin bild från en sommarfrukost. Känns som att alla börjar längta efter varmare tider nu, eller hur?:)



Bild: mamma. Hon kommer hit imorgon förresten:).

Budapest

Gillar den här bilden. Synd bara att den är tagen med mobilkamera. Skulle bli skarpare och snyggare med en vanlig kamera. Ni ser det där paret till höger, det är framför allt dem jag skulle vilja ha skarpare. De stod och kastade bröd till fåglarna. Bilden är tagen i Budapest, på bron som förbinder Buda och Pest sidan.

Dagens göromål (såhär långt)

1. Pratat med Kristian på msn
2. Tvättat
3. Promenad

Nu: ska smälta maten sen tänkte jag hoppa loss till Blossoms träningsdvd, yeah!!!

I ett nötskal...

På ytan utstrålar jag nog att jag är en lugn och samlad person. En sån som aldrig klantar sig, snubblar eller spiller saker. Det stämmer inte riktigt. Det är vid närmare eftertanke en katastrofal missbedömning. Tror du mig inte? Hör här, en snabb livshistoria i klantigheter (givetvis i den förkortade versionen):

Vem lyckas bli "inlåst" i ett rum med dörr utan lås, så att hon inte kan ta sig till skolan utan får ringa till sin mamma som i sin tur får leja en vaktmästare som kommer bärandes på en stege så att man kan klättra ut från andra våningen och åka till skolan några timmar försenad? Jo jag, under gymnasietiden. Vem får åka in på akuten på förmiddagen för att hon hoppar i soffan, ramlar och slår hål i pannan mot bordet, för att sedan lagom till kvällen lyckas få armen ur led och får åka till akuten andra gången den dagen? Jag såklart, i fyraårsåldern. Vem ramlar rätt i knäet på en stencool skateboardkille på bussen som final på en skitdålig dag? Jag, i höstas. Vem ramlar och stukar foten i starten på Minimaran (springtävling), medans bästa kompisen springer och vinner hela skiten?;) Jag, i sjuårsåldern. Vem lyckas slå handen blodig på ett glas såpass att hon får åka till akuten mitt i natten? Jag, för inte alltför många år sedan. Vem debuterar som Lucia i en spansk skola genom att på intåget snubbla de sista stegen ner för trappan och förstöra hela den högtidliga stämningen? Jo jag såklart, för en tre, fyra år sedan. Vem råkar fälla krokben för en stackars städerska i skolkorridoren? Jag, på gymnasiet. (Skulle bara sträcka på mig faktiskt, men för vissa människor kan tom en sträckning ha dålig tajming, jag vet...) Vem lyckas återigen bli innelåst, den här gången på en toa med lås, på ett hotell i Kroatien, med vetskapen att hon är ensam där, pappan var nämligen ute och skulle ropa i fönstret så att hon kunde slänga ut nycklarna... Jag, i artonårsåldern. Oroa er inte jag kom ju ut,sitter här idag:) Till slut var det nämligen nån granne som förbarmade sig över mina "Help me please!" och "Im in here". Haha.

Sen har vi ju alla små vardagsklantigheter. Lyckades med två sådana vid frukosten igår: Skulle fixa en macka, men skar ner gurkskivorna på golvet, och sen följde hela mackan med av nån underlig anledning och lade sig med den kladdiga påläggssidan mot golvet. Sen skulle jag tända ett par ljus. Jag tycker det är lite obehagligt när eldslågan når så långt upp på tändstickan att den nästan slickar en på fingrarna, men envisas ändå alltid med att försöka tända alla ljus med tändstickan istället för att bara tända dem på varandra. Det är nästan som en liten tävling jag har mot mig själv? Så jag tände alla ljus och skulle sen snabbt blåsa ut eldslågan. Det gjorde jag också. Det onödiga var bara att jag samtidigt blåste ut alla fyra ljus jag just tänt. Hm, då kände jag plötsligt att hela morgonen var så jag i ett nötskal... Men jaja, har man klantigheten nedärvd i generna lär man sig att bjuda på sig själv och man får ju skratta mycket!

Ikväll har jag dock inte alls betett mig som jag brukar. Var nära att börja lipa när jag såg på "Bonde söker frus" bröllopet. Hallå? Det är sånt som mamma skulle göra, men kanske men knappt ens hon. Sentimentalitet hör inte ihop med mig. Eller? Men de pratade ju så fint om sin kärlek, tänker jag till mitt försvar. Men jag gråter ju aldrig till teve? Å den andra sidan. Jag grät varken till Lejonkungen när jag var liten eller till Titanic då mina jämnåriga grät så att mascara och snor sprutade. Det var ju två sådana där klassiska snyftarfilmer... Inte så att jag är rädd för att gråta, men jag är van att göra det av vad jag anser vara "rätt" anledningar. Inte av rörelse. Jag kan känna tårarna bränna bakom ögonlocken om det blir riktigt sorgligt i rutan, men de brukar aldrig komma ut. De gjorde de förresten inte idag heller, ska jag påpeka. Men det var nära, skrämmande nära;) Fast så fort det kändes så övergick känslan i att känna sig patetisk, och då började jag asgarva högt för mig själv istället. Haha, tur att man inte har övervakningskameror hemma, det hade vart alldeles för mycket gratisunderhållning för den som skulle titta på det... Nej ibland får man bara inte ihop alla bitar i sin personlighet. Håller jag kanske på att förvandlas till en kärlekstönt? Min känslosvallande reaktion beror kanske på att jag saknar Kristian? Jamen det är väl helt normalt, tänker du kanske, att man reagerar sådär när det gäller bröllop. ALLA tjejer har ju faktiskt drömt om sitt bröllop sen de var små. Well, dags att avliva den där seglivade myten. Jag har inte ett spår av minne till att jag fantiserade om bröllop när jag var liten. Jag hade inga planer på att gifta mig. Om jag bara är en i mängden eller avvikande från exemplet kan diskuteras. Jag vet ialla fall att jag istället för att drömma en prins som skulle komma på sin vita springare, snarare drömde om att jag var ute på äventyr på mina vita springare. Jag hade huvudrollen i mina egna fantasier. Sådeså. Jag tycker faktiskt att det låter som en ganska sund inställning, istället för att sätta sig själv i relation till någon annan hela tiden. Man måste ha sina egna drömmar också. Jaja, idag har jag ju träffat den jag vill gifta mig med. Så nu kan jag faktiskt kosta mig på att drömma lite om mitt bröllop.

Förresten, måste jag påpeka, har jag själv serverat bröllopskaffe i samma svit som "Bonde söker fru" paret bodde i. Så jag ett förflutet som "bröllopskaffeserverare" också, det trodde ni inte va?:) Hehe, i själva verket var det så oflashigt att jag jobbade som städerska där vid slottet i 17-årsåldern. Så var det. Nehej, nu måste jag sluta. Misstänker att "den röda tråden" saknas i detta inlägg, och finns den här har den nog trasslat ihop sig för länge sen så som jag skrivit;) Ni har förresten redan fått reda på alldeles för mycket. Men kanske har jag gjort nån annan klantskalle där ute lite varm i hjärtat? Oj oj oj, nu råkade jag precis trycka på en knapp så att sidan med allt jag skrivit försvann! Det hann svartna för ögonen ett ögonblick när jag trodde att allt hade försvunnit. Ytterliggare ett bevis på min klantighet? Nåväl, tåls att disskuteras, så ja Godnatt då!!:)



I vilket nötskal passar du?

//KlantAlven

Fotosugen

Jag är såå sugen på att börja fota porträtt. Speciellt till våren. Carro och jag har redan bestämt att vi ska köra en liten session på Rosenlundsbankarna, ovanför Vättern. Kan bli riktigt nice. Jag behöver såklart fler modeller. Några frivilliga..?

Det här porträttet är knappast orginellt i kompositionen på något sätt, men visst är han fin?:)

Pura vida helg!

Oj, vaknade klockan tolv idag, det händer minsann bara en gång om året eller nåt. Behövde väl lite återhämtning efter gårdagen. Helgen har varit underbar, men jag tror jag börjar vid den stillsamma fredagen. Var ledig så gick till IKEA (ca 20 min från mig) och bytte en lampa jag köpt där. Höll mig ifrån att köpa massa trevliga saker, köpte bara en blomma till köket utöver det. Sedan gick jag på mitt första yogapass på Friskis, ska nog köpa kort där. Det var riktigt lugnt och skönt:) Fick leka både hund (hundens position) palmträd mm. Det var fokus på andningen hela tiden, ledaren kallade yoga för "meditation i rörelse". Det som var lite jobbigt styrkemässigt var plankan, trots att vi inte stod i den så länge. Men man är ju inte så fit längre precis;) När jag dansade körde vi plankan i minst en minut varje uppvärmning. Haha det var andra tider det! Sedan fortsatte jag min fredag i soffan, tittade på damernas konståkning, vackert att se. Blir så imponerad av deras piruetter med både två och tre varv och allt vad de utför. Dock föll de som käglor, vet inte om de har gjort om reglerna så att de måste utföra fler svåra konster för att få sina poäng? Kul att se hur de använde koreografin i alla fall. Sen såg jag nån halvbra film och sen var det läggdags. Igår kom så min kära Carro hit. Hon är ju från Jönköping och vi träffades när vi pluggade i Spanien för tre, fyra år sedan. For your information;) Det var lika trevligt som vanligt, vi åt min rotfruktsgratäng med svamp i som jag fått av mamma, och ckohladkaddemousse till efterrätt. Och rödvin på det:) Så kollade vi på handboll (Carros förslag förstås;) men det var faktiskt överraskande kul. Händer ju saker hela tiden till skillnad från vissa sporter. Efter matchen ryckte vi upp oss från soffan, åkte in til stan och gick på en liten fest hos Carros kompis. Var ett litet men trevligt sällskap på sex personer, var riktigt skoj. Körde lite olika ölspel vilket jag var kass på, varav ett var lite suspekt men kul. Man skulle lyda vissa kommandon, och de ekar fortfarande i mitt huvud tex: komando bock, komando platt och komando pimpele(?) Haha ja ni hör ju själva. Efter det blev det en snabbutgång, kom ut sent men det var rätt kul. Därav mitt sena uppvaknande idag. Nu känner jag bara för att ha en myssöndag i soffan, med datorn, kaffekopp och Dn:s söndagsbilaga som sällskap. Det tänker jag ha också, trots att disken bokstavligen svämmar över i diskhon. Får ta ett ryck senare:)



Min fina Carro! (Blir lite läskigt ljus med mobilkamera dock).
Med henne blir det minsann alltid Pura Vida!*


*sydamerikanskt uttryck för Livet leker.

Ha en riktig Pura vida söndag kära läsare!

//Alven

Ironic.

Efter att jag prisade motionen i tisdags här på bloggen, bokade jag glatt in ett pass på friskis samma kväll. Tänkte först cykla ner men sen blev det lite bråttom så då tänkte jag ta bussen och sen blev det ännu lite mer bråttom så då tog jag cykeln till busstationen där bussen gick precis när jag kom fram. Skit också. Jaja jag var ju supertaggad inför passet så jag hoppade upp på cykeln igen men hann knappt komma upp förrän jag pang! låg raklång med ena kinden pressad mot den kalla marken. Det mina vänner, var fruuuuktansvärt obehagligt. Har haft mina besök på akuten minsann, (främst när jag var liten) för stukade fötter, brutna fingrar och hål i pannan efter vilda pulkafärder som slutat med en krock in i en stolpe, osv... Men detta var nog det obehagligaste jag har vart med om, svårt å förklara men jag tror det var pga. överraskningsmomentet som blev till chock:) Hann ju inte fatta nånting innan jag dunsade ner på kinden och ena armbågen och det var ingen sköön upplevelse minsann. En kvinna kom fram i alla fall och frågade hur det gick, om jag skulle svimma eller nåt. Men det skulle jag inte. Så lotsade hon in mig till kanten för jag ramlade ju precis utanför Pressbyrån och där åkte en del bilar men det tänkte jag inte på. Så tog jag mig hem så gott jag kunde, fick panik över min egen spegelbild, var skitig i ansiktet och kinden hade svullnat upp till en böld, det dunkade i armen men jag kunde röra på alla fingrar i alla fall. Så jag ringde mamma som säkert trodde jag höllpå att dö eller nåt, stackarn. Sen kom "farfardoktorn" med assistent och kollade till mig. Då hade jag dock blivit lugnet själv igen så jag kände mig nästan lite fånig. Men bra att nån annan kunde kolla på armen. Normalt sett ska det väl inte vara nån fara om mamn kan röra på allt, men man vet ju aldrig! Så så var det. Senare på kvällen fick jag mig ett asgarv när jag såg mig i spegeln, kinden hade svullnat ännu mer och jag såg ut som en hamster som hamstrade nåt i bara ena kindpåsen, haha!:) Som tur var såg det mycket bättre ut dagen därpå när jag skulle till skolan, så behövde ingen fundera på om jag hade en elak pojkvän hemma eller nåt, kan ju se så ut utifrån. Igår såg jag dock att jag var helt gröngul på kinden, ska bli kul å se om den tänker skifta i regnbågens alla färger.

Så det kära bloggläsare, var min lilla olycka. Det mest ironiska av allt var att farfar för någon vecka sen påpekade att jag inte borde cykla på vintern. "Du har väl hjälm i alla fall"? "Nä, men jag cyklar alltid på vintern och det händer aldrig nåt". Det är bara för ironiskt för att inte vara uttänkt av nån högre makt som säkert satt och hånskrattade nånstans när jag landade i backen. Eller hur?:)

Känsligt ämne;)

Jag hade inte tänkt att gå en lång promenad. Men så fort jag kom till ett vägskäl och hjärnan tänkte ta den kortaste vägen tillbaka, hann benen före och stegade iväg på den längre vägen. Kroppen visste själv vad den behövde, så den ignonerade mig för att få fullständig sträcka ut. Hade jag vart en häst hade jag förmodligen satt av i full galopp... Så vaknade systemet långsamt till liv. Karusellen inom mig började snurra, varv på varv. Lite seg att komma igång, men inga gnisslande gångjärn idag inte. Känsla för känsla steg upp inom mig, vissa steg upp för att bara lägga sig tillrätta och sjunka tillbaka igen. Andra lämnade mig, lättade upp mot himlen, fria.



Jag vet att det är sant, att kropp och själ hänger ihop. När man inte ger sin kropp vad den behöver, blir man fullproppad av en kraft som inte får komma ut och omvandlas till energi. Istället för att släppa ut den, stelnar den till en blockering i kroppen. Man kan vara fullproppad av den, vilket påverkar både kropp och själ. Tung och seg i tanke och handling

Inte konstigt att läkare mer och mer skriver ut motion på recept. Synd bara att många mäniskor dövar sina känslor med till exempel alkohol, mat och sötsaker. Det kan vara skrämmande att möta sina känslor, kännas tryggare att hålla kvar vid gamla som för länge sedan passerat bäst före datum. Men det duger inte!

Känslor är nog det vi människor är mest av allt rädda för i hela världen. Fastän de ju egentligen är så ofarliga. Men lika mycket som de kan vara jobbiga att tampas med, så kan de vara befriande och förlösande. Det kan vara svårt att sitta rätt upp och ner och känna efter, det är därför det är så effektivt att ta en promenad, träna, bara röra på sig. Ofta får man ett helt nytt perspektiv på saker och ting, eller hur? Det låter som en klyscha men; kropp och själ ingår i ett förbund med varandra.

Ut och rör på er, människor! Som sagt: de känslor du möter som du fortfarande behöver ska du låta stanna kvar, kanske ligga och mogna, de du är färdig med ska du släppa fria. (Har de legat där och skrotat tillräckligt länge kommer du dessutom känna dig flera kilo lättare). Det är enklare än det låter, att sortera sina känslor. Jag tror att alla människor egentligen har en inbyggd förmåga att göra det. Rådgör med din inre domstol:)

Sötis

Två veckor har gått idag... dumma telefoner som inte funkar!:(



Saknar, saknar...

Frostblått

Bjuder på en till bild till mina söta läsare:)

Champagne på blanka da´n

Oh fyra kommentarer på en dag (föregående inlägg), sånt gillar jag:) Vad kul att ni tyckte om bilden. Jag tycker att jag lyckades avbilda en stämning i den. Det är alltid spännande att se vad man får för från reaktioner andra, alla har ju olika smak. Vissa bilder som man själv bara tycker är ok älskar någon annan och vice versa. Antar att alla läser in olika saker i samma bild. Eller nåt sånt. Och den där bilden var ju så enkel, några trädstammar lägligt inbäddad i dimma och så bara lyfta kameran när han går i förväg. Men kanske är det de enkla bilderna som blir bäst och inte de där "storartade" man planerar i förväg. Det tror jag. Och jag är inte orolig att jag och han på bilden inte skulle klara av att vara ifrån varandra ett tag. Bara väldigt längtansfull:)

Dagen började med att jag fick sms av Kristian vid frukost. De hade ankommit till Sydney. Ganska facinerande att det vid mitt svenska köksbord kan komma flygande ett meddelande från Sydney genom luften. Undra hur det kommer gå till om hundra år? Därefter började jag läsa till min hemtenta. Panikshoppade sen födelsedagspresent till farfar i mataffären (det är lugnt han läser inte bloggen, haha;)Dock ringde värden och meddelade att hans klocka stannat så han låg en timme efter i planeringen så då hann jag hem igen. Städade kylen med de blängande blickarna från mina skolböcker i ryggen (vilken positiv inverkan en hemtenta kan ha på ens husmorsegenskaper ;) Hos farfar avnjöts en timme senare en underbart god trerätters med bla. smördegsbakad spätta (tror jag det var). Han fyller 83 år förresten. Och han blev glad för presenten, bestod av en liten chokladask och en fin grönskiftande ljuslykta. (Så ni inte tror att jag gav han morotsblast från Lidl eller nåt;)

Jag bjöds på lite god champagne mitt på dagen som verkade rinna rätt in i mina vener uppe i huvudet och följdes av huvudvärk. Min hjärna är nog inte inställd på sådana starkvaror trots jul/nyår. Nu låter det som att jag är en storsuput men det kan jag väl bjuda på. Storsuput. Är det ett ord? I allafall så flög timmarna förbi i trevligt sällskap av farfar och hans dam. Hade inte räknat med att en 83-årssupe´ tog så lång tid (en nobelmiddag light), så när jag kom hem låg skolböckerna och svettades i en hög. Jag fick läsa dem torra. Som tur var handlar hemtentan bla. om genus/jämställdhet. Högintressant ämne tycker jag. Nu vet jag inte riktigt vad jag svamlar om längre men om nån är intresserad så belönade jag mig efter min avslutade pluggsession med en smaskig jordgubbssmoothie. Den får avsluta det här inlägget också.

Away he goes...

Men han kommer tillbaks.

Happy new year!

Nyåret firades hos Kristian med Glimåkratjejerna mfl. Det är ett nyår jag sent kommer glömma som innehöll allt man kan önska: Middag, femkamp, spel, dans, fyrverkerier, bastu, osv in på morgonkvisten. Kan inte säga annat än att vi måste vara ett expertfestsällskap. Hur kommer det sig annars att våra fester blir så lyckade?;)





Laddar inför femkamp!





Utomhus: Potatis på skeden och säckhoppning.



Hela gänget. Allvarsaktorn var förstås mycket hög...



Festens kvinnliga beståndsdelar;)



Nyårskyssen med min underbara älskling!

Finns många fler bilder på femkamp mm på andras kameror, så de kan nog komma upp senare!;)