I ett nötskal...

På ytan utstrålar jag nog att jag är en lugn och samlad person. En sån som aldrig klantar sig, snubblar eller spiller saker. Det stämmer inte riktigt. Det är vid närmare eftertanke en katastrofal missbedömning. Tror du mig inte? Hör här, en snabb livshistoria i klantigheter (givetvis i den förkortade versionen):

Vem lyckas bli "inlåst" i ett rum med dörr utan lås, så att hon inte kan ta sig till skolan utan får ringa till sin mamma som i sin tur får leja en vaktmästare som kommer bärandes på en stege så att man kan klättra ut från andra våningen och åka till skolan några timmar försenad? Jo jag, under gymnasietiden. Vem får åka in på akuten på förmiddagen för att hon hoppar i soffan, ramlar och slår hål i pannan mot bordet, för att sedan lagom till kvällen lyckas få armen ur led och får åka till akuten andra gången den dagen? Jag såklart, i fyraårsåldern. Vem ramlar rätt i knäet på en stencool skateboardkille på bussen som final på en skitdålig dag? Jag, i höstas. Vem ramlar och stukar foten i starten på Minimaran (springtävling), medans bästa kompisen springer och vinner hela skiten?;) Jag, i sjuårsåldern. Vem lyckas slå handen blodig på ett glas såpass att hon får åka till akuten mitt i natten? Jag, för inte alltför många år sedan. Vem debuterar som Lucia i en spansk skola genom att på intåget snubbla de sista stegen ner för trappan och förstöra hela den högtidliga stämningen? Jo jag såklart, för en tre, fyra år sedan. Vem råkar fälla krokben för en stackars städerska i skolkorridoren? Jag, på gymnasiet. (Skulle bara sträcka på mig faktiskt, men för vissa människor kan tom en sträckning ha dålig tajming, jag vet...) Vem lyckas återigen bli innelåst, den här gången på en toa med lås, på ett hotell i Kroatien, med vetskapen att hon är ensam där, pappan var nämligen ute och skulle ropa i fönstret så att hon kunde slänga ut nycklarna... Jag, i artonårsåldern. Oroa er inte jag kom ju ut,sitter här idag:) Till slut var det nämligen nån granne som förbarmade sig över mina "Help me please!" och "Im in here". Haha.

Sen har vi ju alla små vardagsklantigheter. Lyckades med två sådana vid frukosten igår: Skulle fixa en macka, men skar ner gurkskivorna på golvet, och sen följde hela mackan med av nån underlig anledning och lade sig med den kladdiga påläggssidan mot golvet. Sen skulle jag tända ett par ljus. Jag tycker det är lite obehagligt när eldslågan når så långt upp på tändstickan att den nästan slickar en på fingrarna, men envisas ändå alltid med att försöka tända alla ljus med tändstickan istället för att bara tända dem på varandra. Det är nästan som en liten tävling jag har mot mig själv? Så jag tände alla ljus och skulle sen snabbt blåsa ut eldslågan. Det gjorde jag också. Det onödiga var bara att jag samtidigt blåste ut alla fyra ljus jag just tänt. Hm, då kände jag plötsligt att hela morgonen var så jag i ett nötskal... Men jaja, har man klantigheten nedärvd i generna lär man sig att bjuda på sig själv och man får ju skratta mycket!

Ikväll har jag dock inte alls betett mig som jag brukar. Var nära att börja lipa när jag såg på "Bonde söker frus" bröllopet. Hallå? Det är sånt som mamma skulle göra, men kanske men knappt ens hon. Sentimentalitet hör inte ihop med mig. Eller? Men de pratade ju så fint om sin kärlek, tänker jag till mitt försvar. Men jag gråter ju aldrig till teve? Å den andra sidan. Jag grät varken till Lejonkungen när jag var liten eller till Titanic då mina jämnåriga grät så att mascara och snor sprutade. Det var ju två sådana där klassiska snyftarfilmer... Inte så att jag är rädd för att gråta, men jag är van att göra det av vad jag anser vara "rätt" anledningar. Inte av rörelse. Jag kan känna tårarna bränna bakom ögonlocken om det blir riktigt sorgligt i rutan, men de brukar aldrig komma ut. De gjorde de förresten inte idag heller, ska jag påpeka. Men det var nära, skrämmande nära;) Fast så fort det kändes så övergick känslan i att känna sig patetisk, och då började jag asgarva högt för mig själv istället. Haha, tur att man inte har övervakningskameror hemma, det hade vart alldeles för mycket gratisunderhållning för den som skulle titta på det... Nej ibland får man bara inte ihop alla bitar i sin personlighet. Håller jag kanske på att förvandlas till en kärlekstönt? Min känslosvallande reaktion beror kanske på att jag saknar Kristian? Jamen det är väl helt normalt, tänker du kanske, att man reagerar sådär när det gäller bröllop. ALLA tjejer har ju faktiskt drömt om sitt bröllop sen de var små. Well, dags att avliva den där seglivade myten. Jag har inte ett spår av minne till att jag fantiserade om bröllop när jag var liten. Jag hade inga planer på att gifta mig. Om jag bara är en i mängden eller avvikande från exemplet kan diskuteras. Jag vet ialla fall att jag istället för att drömma en prins som skulle komma på sin vita springare, snarare drömde om att jag var ute på äventyr på mina vita springare. Jag hade huvudrollen i mina egna fantasier. Sådeså. Jag tycker faktiskt att det låter som en ganska sund inställning, istället för att sätta sig själv i relation till någon annan hela tiden. Man måste ha sina egna drömmar också. Jaja, idag har jag ju träffat den jag vill gifta mig med. Så nu kan jag faktiskt kosta mig på att drömma lite om mitt bröllop.

Förresten, måste jag påpeka, har jag själv serverat bröllopskaffe i samma svit som "Bonde söker fru" paret bodde i. Så jag ett förflutet som "bröllopskaffeserverare" också, det trodde ni inte va?:) Hehe, i själva verket var det så oflashigt att jag jobbade som städerska där vid slottet i 17-årsåldern. Så var det. Nehej, nu måste jag sluta. Misstänker att "den röda tråden" saknas i detta inlägg, och finns den här har den nog trasslat ihop sig för länge sen så som jag skrivit;) Ni har förresten redan fått reda på alldeles för mycket. Men kanske har jag gjort nån annan klantskalle där ute lite varm i hjärtat? Oj oj oj, nu råkade jag precis trycka på en knapp så att sidan med allt jag skrivit försvann! Det hann svartna för ögonen ett ögonblick när jag trodde att allt hade försvunnit. Ytterliggare ett bevis på min klantighet? Nåväl, tåls att disskuteras, så ja Godnatt då!!:)



I vilket nötskal passar du?

//KlantAlven