Ironic.

Efter att jag prisade motionen i tisdags här på bloggen, bokade jag glatt in ett pass på friskis samma kväll. Tänkte först cykla ner men sen blev det lite bråttom så då tänkte jag ta bussen och sen blev det ännu lite mer bråttom så då tog jag cykeln till busstationen där bussen gick precis när jag kom fram. Skit också. Jaja jag var ju supertaggad inför passet så jag hoppade upp på cykeln igen men hann knappt komma upp förrän jag pang! låg raklång med ena kinden pressad mot den kalla marken. Det mina vänner, var fruuuuktansvärt obehagligt. Har haft mina besök på akuten minsann, (främst när jag var liten) för stukade fötter, brutna fingrar och hål i pannan efter vilda pulkafärder som slutat med en krock in i en stolpe, osv... Men detta var nog det obehagligaste jag har vart med om, svårt å förklara men jag tror det var pga. överraskningsmomentet som blev till chock:) Hann ju inte fatta nånting innan jag dunsade ner på kinden och ena armbågen och det var ingen sköön upplevelse minsann. En kvinna kom fram i alla fall och frågade hur det gick, om jag skulle svimma eller nåt. Men det skulle jag inte. Så lotsade hon in mig till kanten för jag ramlade ju precis utanför Pressbyrån och där åkte en del bilar men det tänkte jag inte på. Så tog jag mig hem så gott jag kunde, fick panik över min egen spegelbild, var skitig i ansiktet och kinden hade svullnat upp till en böld, det dunkade i armen men jag kunde röra på alla fingrar i alla fall. Så jag ringde mamma som säkert trodde jag höllpå att dö eller nåt, stackarn. Sen kom "farfardoktorn" med assistent och kollade till mig. Då hade jag dock blivit lugnet själv igen så jag kände mig nästan lite fånig. Men bra att nån annan kunde kolla på armen. Normalt sett ska det väl inte vara nån fara om mamn kan röra på allt, men man vet ju aldrig! Så så var det. Senare på kvällen fick jag mig ett asgarv när jag såg mig i spegeln, kinden hade svullnat ännu mer och jag såg ut som en hamster som hamstrade nåt i bara ena kindpåsen, haha!:) Som tur var såg det mycket bättre ut dagen därpå när jag skulle till skolan, så behövde ingen fundera på om jag hade en elak pojkvän hemma eller nåt, kan ju se så ut utifrån. Igår såg jag dock att jag var helt gröngul på kinden, ska bli kul å se om den tänker skifta i regnbågens alla färger.

Så det kära bloggläsare, var min lilla olycka. Det mest ironiska av allt var att farfar för någon vecka sen påpekade att jag inte borde cykla på vintern. "Du har väl hjälm i alla fall"? "Nä, men jag cyklar alltid på vintern och det händer aldrig nåt". Det är bara för ironiskt för att inte vara uttänkt av nån högre makt som säkert satt och hånskrattade nånstans när jag landade i backen. Eller hur?:)