Maxad Reunion

I helgen inträffade en maxad reunion i och med att jag åkte hem till min kära (när jag vart ifrån den ett tag) uppväxtstad Eskilstuna. Helgen inleddes med att mina älskade kusiner kom från Stockholm. Vi är uppväxta tillsammans det lilla avståndet till trots, men tills i fredags hade vi inte sett varrandra på den rekordlånga tiden av ett år och tre månader! De heter Siri och evelina och är de två blonda fjällorna ovan för övrigt. När jag äntligen lyckats övertyga Siri om att jag inte gjorde mig till med min nya dialekt (småländska? Eller nån sorts blanddialekt som hänger i från folkhögskolan månne?) och hon skrattat sig igenom vårt samtal där hon typ upprepat alla mina lustiga uttal likt en språklektionsskiva på repeat, såg jag att mina kusiner var precis som vanligt: söta, bedårande och helt underbara...

Helgen fortsatte med middag och tårta som mamma stod för, då vi firade min födelsedag i förskott. Därefter skedde helgens andra reunion i bowlinghallen där vi mötte några av "de gamla godingarna" Lisa, Lollo och Ida (mittenbilden) och en hel drös med andra människor, mest från gymnasiet. Vårt stora gäng intog en ca fyra bowlingbanor och spelade så svetten lackade vilket vi motverkade med en och annan öl. Ida tog en shot och slog en strike, kort därefter tog jag en shot och slog min enda strike(!) (Kanske tipsa farfar om fickplunta på pensionärsbowlingen? Hm. Eller å andra sidan kanske inte). Lite senare utropade Eve nöjt: "Jag fick poängen för din strike"! Mycket riktigt, poängen hade inte tillfallt "segisen" som jag hette på tvn, utan Eve. Vår bana levde sitt eget liv från och till, och att vi sa till receptionisterna hjälpte föga. De kunde minsann inte starta ett nytt spel, vilket väl vore på sin plats när hela tävlingsmomenten var som bortblåst?

När bowlingen var över försvann plötsligt merparten av vårt gäng bort. Kvar var jag, Eve och Siri som surade lite i kassan för att vi inte kunde få rabatt för den dåliga banan. Men det gick snabbt över och så gav vi oss ut och gjorde stan med Ida och Lisa. Vi dansade iväg natten och drösade sent i säng med den vid utgång obligatoriska skoskaven, och mer detaljer än så får ni inte!

På söndagen lämnade jag kusinerna vid tåget (de var lika sena som jag brukar vara. "Undra om det är en tillfällighet eller ligger nedärvt i de Svenneborgska generna"? funderade jag när Eve otåligt ryckte i biljettluckan där biljetterna skulle trilla ner med tåget insusandes på perrongen bakom hennes rygg).

Några timmar senare återförenades jag med "de gamla godingarna" för en fika hemma hos mig.

Något jag oavsiktligt utelämnat om helgen?:

Tja när vi provade typ hela Din Skos sortiment och spred ut stövletter över hela butiken samtidigt som vi travade omkring runt hyllorna i en timme och klagade på klämda hälar/tår och provade en storlek mindre/större för 1000 gången. Men alla lyckades komma därifrån med ett par!

Att Eve o Siris syster (äldstekusinen!) är ute och reser med min syster i Indien

När vi hamnade i ett litet drama på torget där en kvinna fick epilepsianfall och vi fick barnvakta flickan till en förbipasserande ung sjukssköterska som fixade framstupa sidoläge mm (Sen kom ambulansen så det gick nog bra)

Evelinas skrattanfall varje gång vi satte näsan utanför ytterdörren eftersom vi då passerade grannarnas postinkastlapp: "Ingen reklam tack, men gärna Evelina" (lokaltidning). Jag motstod dock frestelsen att försöka pressa ner henne i det nålsögelilla inkastet. Hon må se oskyldig ut men har trots allt en gnutta finskt blod i sig;)


Tack alla för en underbar helg!!!

/xxxx från alven (segisen)

Där saknas horisonten...

Jag har fotomani... Tar en så gott som daglig promenad på sandbankarna över Vättern, som liknar ett hav och saknar horisont. Där man kan se på när vattnets ursinniga vågor piskar strandkanten, eller kika ner i ravinen där en del av gångstigen rasade ner häromåret. Eller också kan man bara njuta av utsikten och fylla lungorna med den klara, friska höstluften. Med kameran i beredskap, såklart.

Klapprande hajtänder och frisörsaxar utgör i dessa dagar mina största hot...

Jag vaknade av sms signalen tidigt imorse. Sedan snozade jag nån timme. Jag befann mig på posten med Carro, fast det var nog en blandning av posten och daglig verksamhet. Vilken salig blandning! I alla fall så knackar det på dörren och in kliver en jättehaj på två ben, med gigantiska höggtänder. (Här måste jag tillägga att jag sett två hajar förrut , snorklades vid Shark Bay utanför Phi phi i Thailand. Men den var som bebisar i jämförelse med den här). Hajen börjar jaga och nafsa efter oss med sina enorma tänder, och ställer till med total förödelse. I slutet av drömmen står jag och får intro på en arbetsuppgift med en personal och brukare. Personalen blir irriterad att jag inte fattar nåt trots att hajen käftar klapprar bakom ryggen på oss... Sedan vaknar jag. Och läser smset från Carro. "Jag har en skitdag på jobbet" (posten)...

...Hmm..? Borde jag skicka dit räddningstjänsten med djurvårdare?

Well, well. Igår hade jag föreläsning om Marx i tre timmar, (jag ska berätta om skolan nån gång, inte blivit av ännu), därefter gick jag direkt till frissan. På vägen passerade jag dock en lapp på en annan salong som skrev att de sökte "hårfärgningsmodeller". Skulle man våga? (Minns första gången när jag och Lisa var hårmodeller o jag slutade med illrött clownlockigt hår som jag inte fick beskåda förrän strax innan visningen på stadshotellet då pappiljotterna togs ur(!), haha men kul var det och när chocken lagt sig var håret faktiskt rätt så snyggt:)

I allafall: Frisören var en fåordig dam som efter en fråga: "hur vill du ha det"? Konstaterade krasst att hon måste kapa 5 centimeter för att få bort det slitna. "Visst, visst" Sa jag. På den punkten tjänar det ingenting till att argumentera med frisörer, säger mig min erfarenhet. (Det är helt enkelt emot deras yrkesstolthet att inte kapa slitna toppar). Därefter betonade hon vikten av att klippa sig var tredje månad om man ville ha "längder". Därefter körde hon igång. Hon började vattenduscha hela mitt hår under mol tystnad förutom radioskvalet i bakgrunden. Sedan tog hon fram den vasstandade kammen, samtidigt som en hårdrockslåt sipprade ut från radion i hörnet. Hon drog upp alla mina hårtestar över huvudet, satte kammen i håret och började SLITA med den i takt till hårdrocksmusiken. "Ritsh, ritsh, ratsh"! I mitt stilla sinne tackade jag Gud för att han inte gett mig hårömma testar. Sedan lugnade det ner sig lite i samband med att låten dog ut. Puh! Tankarna malde: nästa gång ska jag ta med mig egen cd-skiva med klassisk musik... Och vet den här människan verkligen vad hon gör?? Hon betedde sig inte som en vanlig frisör: inget vardagligt småsnack, utan mol tystnad förutom haranger om vikten av att klippa sig var tredje månad som kom lite stötvis då och då. "Nåja, för 180 spänn får man väl stå ut med att bli vattensprutad i öronen, sliten i håret osv", ljöd den snåle eller kanske ekonomen inom mig.

Men. Nu började jag bli lite orolig. Jag satt bara och väntade på att hon skulle kolla av mina önskemål för håret, som vanliga frisörer gör. "Hur vill du ha luggen"? "Blir det här bra"? Men icke. Jag kände mig nödsakad att säga något: "Du får gärna klippa etapper". "Jaja, du ska få etapper" mumlade hon utan att ta blicken från saxen. Då slog det mig med full panik: den här frisören satt och klippte en frisyr efter nån sorts inre bild hon hade... "Klipp". Plötsligt utan föraning stirrade jag in i spegeln och såg till min förskräckelse att hon kapat en BRED etapp på sidan... Fortsättning följer...





...men, kan ni tänka er: historien slutade lyckligt. Efter lite olika åsikter om hur jag skulle ha luggen: frisören klippte en bred snedlugg som täckte halva ögat. "klipp lite till", sa jag. hon klippte några millimeter, "känns det bra"? "lite till" hon tog nån millimeter till. "lite till"sa jag och så upprepade sig proceduren några gånger. "tänk på att luggen ska passa till frisyren" sa hon vid ett tillfälle". Hm, vilken frisyr? Lite svårt att SE frisyren när luggen täcker hela ögat... Men till sist var luggen uppe över ögonhöjd. Efter lite föning och trixande så: Voila! hade hon faktiskt fått till en SNYGG frisyr, där hon tagit fram mitt självfall och fixerat etapperna. Jag vinglade lite omtumlad ut på gatan. Klarade jag det här skulle jag definivt ha nerver att vara hårfärgningsmodell... Och, konstaterade jag i mitt stilla sinne, hädanefter skulle jag alltid söka mig till fåordiga frisörer som behandlar en sax med samma kraft som hulken, o dessutom propsa på att få ha hårdrocksmusik hi bakgrunden..;)

/Kyssar till er därute!

Nybörjarfilosoferande över en gris

Jag klev på tåget och anlände till min reserverade sittplats klockan 19.00 i fredags kväll. Där satt en sovande gris, (benämningen gris kan användas till mycket: smeknamn som skällsord, i detta fall används det dock som det sistnämda). Jag lyfte upp honom på mina starka axlar och baxade in honom på bagageförvaringens hyllor mellan en rullväska och en vinröd ryggsäck och sjönk nöjd ner på sätet till mina medpassagerares förtjusning. Nåväl, så var nog inte riktigt fallet... Jag satte mig beskedligt i sätet bredvid och var inte så värst irriterad. Bara lite rädd att han skulle börja sova på min axel då hans tunga sömn snarare gränsade till medvetslöshet. Så ca 20 min senare byter han ställning och "svoosh" bankar han ner knutnäven i låret på mig som förskrämd hoppar en meter. Sedan fortsätter han sova. Eller rättare sagt han har ju aldrig vaknat. Sovandet verkar vara hans grundtillstånd. Jag byter till sätet framför. Han sover fortfarande när jag hoppar av i Vårgårda. Hoppas han skulle av i Falköping, tänker jag elakt.

Senare på natten upptäcker jag en lång reva i det skira tyget i nya linnet. Jag drar mig genast till minnes att jag fastnade lätt i klädhängaren på sätet när jag skulle ut. "Allt var den där grisens fel", förklarar jag för min pojkvän. "Hade han inte snott min plats så..." Det är praktiskt med syndabockar. (Hmm såhär halvvägs genom blogginlägget har jag inte nån aning om min poäng? finns det ens nån poäng? Varför skulle du, kära läsare vara intreserad av detta? Jag har just utmålat mig själv som en halvagressiv bitter människa... En bild jag tror, hoppas verkligen, inte stämmer så bra.) Jo men nu hittade jag en tråd! Att vi kan sätta igång händelseförlopp i andras liv sådär. Nu tänker jag på större saker än mitt lilla drama, fast ändå att han lyckas skapa detta omedveten, sovande. (Sen kan man såklart disskutera om det verkligen var hans "fel"). Är det inte ganska skrämmande? Fast också, tänk vilka möjligheter vi har! Du ler mot en okänd person vid bushållsplatsen, din glädje smitar av sig och denna person ler mot en annan, som bär med sig glädjen och ler mot en annan... osv. Vi påverkar varrandra. Vem kan fortsätta tjura ansikte mot ansikte med en leende person? Vem börjar le ansikte mot ansikte med ett stenansikte? vi ger varandra energi. Positiv och negativ. Om man har detta i tanken kan man faktiskt skapa en bättre värld... Jag läste någonstans att om man gör något för någon ska man inte omedelbart fråga sig vad den kan göra tillbaka för dig. Däremot sätter man igång en positiv kedja. Du gör någon en tjänst, vilken får större lust att hjälpa någon annan osv. till slut kan din goda handling ge utdelning, komma tillbaka till dig, fast från ett helt oanat håll... Fantastiskt va?:)

För att fortsätta delge er min helg: tja, klockan halv tolv satte vi igång med en sorts tvårättersmiddag: stekte lite nuggets och kött och därefter gräddade vi våfflor som skulle räckt till ett helt kompani. Sånt gillar jag, spontana saker:) På lördagen gästade vi den vackra staden Göteborg i solskenet. Jag fyndade lite reakläder som jag hm säkert behövde, fast å andra sidan vad sägs om en svart skjorta för 50 spänn till den skortlöse? Jag fick förresten tre plagg för 150 kr allt som allt (märk att jag har min mammas shopinggener, =spontana inköp (den kavajen kommer bli såå rätt nån gång) på rea som hade kostat multum men som nu endast kostade småskrap, "jag har i själva verket tjänat flera hundra på affären"!!) Haha. Mina fynd fick iaf godkänt av Magda som vi träffade sen för en fika på avenyn med henne och Heddy. Samtalet fortsatte sedan på en bar där jag, Kristian och Magda definivt löste världsfrågorna (läs existensfrågorna).

Så, om ni länge kanske hela livet eller så bara för en stund gått och funderat över en klurig fråga om varabdets vara eller icke vara kan ni höra av er till oss, vår tids tre största filosofer. Vi har telefontid dygnet runt... (Nej nu avslutar jag innan detta spårar ur totalt. Nu sätter jag punkt för det här flummiga inlägget).

Du är la van att ta en smäll?

Nyss hemkommen från min första danslektion på den nya kursen. Härligt! Sitter här nyduschad och är sådär skönt trött i kroppen. Vi värmde upp med att känna in musiken i lite sköna steg och forsatte med en koreografi. Min kropp (som inte dansat på 1,5 år förutom Houseworkshopen jag snubblade mig igenom i fredags), var lite ringrostig: "Va ska jag dansa"? var det som mina ben frågade mig. "Ja! gör som jag säger"! svarade hjärnan. Men det gjorde dom inte. Inte hela tiden iaf. Haha:)

Idag fick jag tag på en dagverksamhet här i närheten och jag ska gå intro där tors-fre. "Det kan hända att det smäller", sa hon i telefonen. "Men du har ju erfarenhet så du är la van att ta en smäll" (det kan hända att jag inte citerar ordagrant utan brer på lite nu). Jag bara hmmade lite till svar. "Nä" ville jag pipa. "Jag är inte så van att jobba med utåtagerande brukare". Men vad gör man inte för ett jobb. Du är la van att ta en smäll? Jamen självklart är jag van att ta en smäll!

Under de ca 3 åren jag jobbade med personer med autism råkade jag nog bara ut för en lättare käftsmäll (plus att en kastad kamera missade mig med ganska många decimeter). Trots att rikstillägg faktiskt var inbakat i lönen. Men här ska tilläggas att personer med autism generellt sett i grunden inte är några våldsamma personer. De lever dock med ett så speciellt handikapp att de ofta blir totalt missförstådda och kränkta. Då kan frustrationen uttrycka sig i våld ibland.

Jaha. Så är det. Annars rör man sig mellan lite olika världar just nu. Förra veckan fick man inblick i pensionärsvärlden och nu rör man sig på ungdomens hus bland små små tonåringar på väg till dansen. "Du börjar bli pensionär", har min pojkvän retsamt sagt på senare tid. Svar: NEJ jag börjar inte bli pensionär. Fast ett tag blev jag nästan lite rädd och blev tvungen att leta gråhårstrån i spegeln. Hehe:) Jag har nog bara börjat glömma bort min ålder. Men det är väl bra? För åldern är ju som de säger "bara en siffra".

/Kram från Alva

Ps: Om två veckor fyller jag 23. Hjälp. Ds.

Om...

Om jag fått se en matine om min kommande helg på fredagen skulle den handla...

...om en bortrest farfar och en hitrest pojkvän

...om en kräftskiva för två med rinnande klosaft

...om ett provrum med lysrörsbelysning

...om ett fågeluppror a la Vättern

...om en dansworkshop med en cool tjej, en otränad Alva och om pantertanten som såg ut att ha roligast och

...om hur man sjunker ner på bussätet likt en rabiessjuk zombie. På fel buss.

...om kramar

...om att sitta i solen och se på torgteater

...om livet som är det enklaste som finns (nyhet!: man behöver bara andas), men att andas från magen är ju en konst

...om en aning bortom horisonten

...om en alldeles för stor disk och

...om händer som inte låter sig luras till diskbaljan

...om mindfulness

...om en farfar som skriver listor nästan i klass med husfrun Bree i Desperate Housewives: vattna blommorna i vardagsrum -lördag, vattna i blommorna i köket-söndag

...om en gul ros ute på svart vatten

...om fikande främlingar som har kakor så stora att vi måste gå till affären och köpa kex (obs! inte käx!!;)

...om omtanke

...om gloende mjukisdjur i husvagnsfönster

...om ett tomt busskort

...om en tant med många piercingar

...om en avskedskyss

...om hemliga meddelanden på ett spiralblock

...om urdruckna kaffekoppar på fläckig bordsduk

...om söndagsångest fast åt andra hållet (vilket håll)

...om ett om

...om kaffekoppar som får stå kvar en stund till...

PS

Ps: Glömde säga att sisu, eller siso vad det nu heter betyder ungefär "kämparglöd". Kanske är det den jag borde tillämpa nu? Även om jag inte har något finskt blod. DS.

Ingen rubrik är god nog idag

Imorse kunde jag inte motstå frestelsen att följa med farfar till hans bowlinggrupp. Vi mötte upp Anja nere vid parkeringen, en dam som skulle få skjuts. "Här är mitt barnbarn. Jag tog med mig en ungdom idag bland oss pensionärer.", presenterade farfar. "Vad roligt med lite ungdomligt blod ibland oss", tyckte Anja och antydde i nästa andetag att pensionärerna måste slå ungdomen. "Nu du" myste hon, och den finlänska sisun (som jag såväl känner igen från min finlandssvenska kompis Marie), glittrade i hennes ögon.

Väl i bowlinghallen bytte vi om till de otroligt läkra skorna med kardborrband, radade upp våra klot och delade upp oss i lag tre och tre. Jag spelade i samma lag som farfar och en annan kvinna. Från början verkade de se mig som en svår konkurrent, då det hette att jag "spelat bowling förrut". "Hon har spelat förrut" sa farfar och då gick det nästan ett litet sus genom pensionärsgruppen. Jag kände mig nästan professionell i deras ögon, när jag i själva verket bara har spelat några gånger. Som vilken annan dödlig som helst. Pensionärsgruppen spelar varran vecka. Men endast i egenskap av det "undomliga blodet" blev jag högt klassad på en gång. "Oj oj ska vi spela i samma lag", hörde man. Hur som helst rann det hotande "ungdomliga blodet" snabbt undan så fort spelet börjat. Jag skötte mig ganska bra i början, men efter tre serier var jag utklassad. Anja slog fyra strikear på banan bredvid och var nöjd.

Dagen fortsatte hemma med att ringa diverse samtal, skriva "att göra listor" för att försöka skapa någon sorts struktur. Jag fortsatte ner på stan och skaffade den sista boken jag behöver till sociologikursen, var på banken osv. Kände mig allmänt förvirrad och stressad. Inte blev det bättre av att det stod en mindre trevlig ljudinstallation mitt på torget. Den gav ifrån sig kvidande och ångestladdade skrik och gråt, med banderoller runt som uppmanade att skänka pengar till våldtäktsdrabbade offer. Jag lyckades gå förbi den tre gånger. Utanför Akaddemibokhandeln ringde en arbetsgivare på en restaurang som jag ringt samma dag och sökt jobb på. Hon ville oturligt nog att jag skulle komma in på besök imorgon, samma dag som mitt kursupprop. Istället skulle jag skicka in ett cv till hennes mail. Kombinationen dålig mottagning (på min nyinköpta mobil som visat sig vara dålig överallt), och hennes brytning gjorde det inte lättare att skriva ner den superlånga kinesiska (!) mailadressen. Den var något såhär: lkiivggjkaefjorjeth@yahoo.com.ic. Typ. "Först har vi L som i Lisa", bokstaverade hon. "L" upprepade jag. "Sen k som i kim". "g", upprepade jag "nej k som i kim" sa hon "bruuuuuuuuuussss" sa telefonen. "Sa du g"? "Nej, K som i Kim" "ok, k" "sen i som i Inga" "Va?" "Bruuum" en lastbil kommer in på gågatan. Sen bryts samtalet. Jag ringer upp igen och lyckas till sist få ner hela adressen. "Ok, jag ringer upp om det blir något Alva". "Hahahhahahahahahhaha!!!" Sa jag. Inom mig. Därefter gick jag in på Synsam för att äntligen köpa nya månadslinser. Där får jag veta att jag inte får köpa några förrän jag gjort den årliga månadsundersökningen. "Jaha, vad kostar den då"? Frågar jag och tänker att det kan väl inte vara så dyrt, det kanske tom. är gratis. "500 kr", svarar hon. Yes precis vad jag behöver just nu! Sen lägger man bara på 600 för linserna och så är man uppe i en tusenlapp:(

På den överfulla bussen tillbaka hem tappade jag balansen och ramlade rätt över en tuff tonårskille och hans skateboard. Jag hade händerna fulla med saker och kunde därmed nätt och jämt kravla mig upp. Inga ord kom först över mina läppar. Hallå, du borde säga nånting mun, försökte jag säga till den, man ramlar inte över främlingar utan att förklara sig, blir röd i ansiktet, osv. Men min kropp lyssnade först inte till det örat. Hela bussen glodde säkert stumt på mig. Då kände jag nån tog tag i min arm och försökte dra i mig. Jag vände på huvudet och såg in i ett par bruna snälla ögon med sydländsk ursprung. Jag bad om ursäkt till killen som log ett sekundsnabbtsnabbt leende som jag inte visste om jag skulle tolka till ett hånflin eller ett generat leende, innan han återgick till sitt stenansikte. Själv orkade jag knappt bli generad. Gud vad jag älskade den svenska kulturen just då, där man tar hand om varrandra och inte bara odlar sin individualitet, skiter i andra och kollar på när nån råkar illa ut. Jag var inte förvånad att kvinnan som hjälpte mig var av ett annat ursprung. Inte ett dugg.

På kvällen såg jag framemot att gå och dansa på kursen jag anmält mig till. Äntligen skulle jag få utlopp för mina känslor efter en inte alltför trevlig dag! Och jag har faktiskt längtat i ett och ett halvt år efter att dansa. Vi var två personer som kom dit. Kursen var inställd ikväll för ledaren var sjuk, fick vi efter många om och men veta. Ledaren hade visst lyckats ringa till alla utom oss två. Frustrerad gick jag hem och satte mig för att blogga om denna underbara dag. Nu har datorn hållt på och sagt medan jag skrivit att inlägget inte kan sparas automatiskt och att det kanske inte kommer gå och publicera!!!!!!! jag lovar att om det inte går så kastar. jag. ut. datorn. genom. fönstret. jag. struntar. i. att. den . är. farfars, jag. köper. en. ny. bara. jag får. utlopp. för min. frustration. och. eventuellt. överväger. jag. att. hoppa. efter. själv!!!!!!
(Nejdå mamma och alla oroliga;)

Men säg mig någon snäll själ därute, vad ska man göra med en sådan här dag?

Om hur man osyldig får polisen efter sig, och andra nyttiga lärdomar;)

Okej, lika bra att erkänna det direkt. Det här blir få se nu, den tredje idag. Jag börjar bli bloggoman. Ett beroende som kännetecknas av musarm och överaktiv hårdisk i hjärnans tankecenter kanske?:) Ni bara "Ånej, inte ännu ett inlägg av den där ordpruttaren!" Eller så kanske ni tänker "Yes, vad kul!" (Annars skulle ni väl inte gått in på sidan från första början?:) Eller ni kanske ännu hellre tänker: "Oh shitibaback, ännu ett inlägg av den upplyste mästerbloggaren! Hur ska jag hinna med alla?? Jag får gå ner på halvtidsjobb, eller adoptera bort mina barn! Eller nej förresten jag har nog ingen annan utväg än att desertera till en öde ö med min laptop!!! (Så kommer Robinson Cruise förbi och undrar varför du inte vill leka med honom? Han har ju faktiskt väntat på sällskap i en eviiiigheeet!!! Då svarar du: "Neej, jag trivs bättre här. Där jag kan sitta med min laptop och suga i mig Alvas blogginlägg..." (Ironiflaggan är högt hissad, marie;)

Jag måste säga att jag älskar den här staden. Bor ett stenkast från vättern, ca 20 min från stan med alla sina affärer o cafeer och piren med sina serveringar, 5 min från pensionärsgårdens lunchservering där man kan äta gott o ta emot livsråd från livsrutinerade seniorer, hehe. Men sist men absolut inte minst så bor mi chica favorita här!:) Vi träffades i Espana för ca fyra år sedan och har upplevt alltifrån pannkakskrig, hur man tuktar galna holländare, inplankning på en Real madrids-fotbollsmatch, (undra om något av det här platsar på min posten cv?), hur man lyckas öva luciasånger så att grannarna ringer polisen (till vårt försvar kan tillägas att Carros franska rumskompis övade nån sorts steppdans varje dag), hysteriska skrattattacker både på smutsiga köksgolv, under lussning hos en spansk familj mitt i Luciasången och såklart i hissen påväg därifrån också, spansktentaångest, godisfrosserier, en speciell Marrockowekeend och andra resor, och ja, allt vad nu livet har att bjuda på. Vi träffades i torsdags. Först på hennes jobb posten, därefter firade vi av att vi inte längre bor trettio mil ifrån varrandra med en Budapeststubbe på konditori. Sen blev det lite shopping, ett glas rött hemma hos Carro och så en kopp kaffe hos Carros pojkvän. Som ni hör körde vi hela frosseriracet på en gång;) Ingen av oss är av den personlighetstypen som säger "nej tack"! Om det nu är en perfekt eller livsfarlig kombination återstår att se;) Igår möttes vi upp för mer shopping. Denna gången lite mer dränerade på energi, så när jag kom hem somnade jag på en gång. Runt niotiden väcktes jag av att farfar spelade trumpet:)

Har du någon gång mött en människa som har samma värderingar som du, liknande intressen eller passioner, en människa som inte dömer utan som du känner dig helt avslappnad med, en människa som du i ett samtal ofta kan avsluta dennes replik med: "jag tänkte just säga det!" Har du gjort det? Då vet du vad jag menar. Om inte, sätt igång och leta efter den:) Det spelar ingen roll om det är en vän eller partner, helst kan man ha både och. Jag har Carro på den kvinnliga sidan, och den manliga motsvarigheten är min prins. Min prins, som kommer i eftermiddag på sin gråa springare ( Sjs tågvagnar).

/Puss o trevlig helg till er alla!

De vise männens kärleksråd;)

Idag var jag på gubblunch. Dagens samtalsämnen (i urval):

Sociologi (om mina studier)
Jönköpings kommun
Politik - vad tycker vi om Sarah Palin? (De kom fram till att hon var en grann kvinna med stor familj)
Kvinnan som var instäng av sin gubbe en massa år (här i trakterna)
Ensilage -bör det sägas med franskt eller svenskt uttal? (En fd. bondpojk redde ut begreppen)
Kärlek - "Den där heta kärleken varar inte så länge utan övergår till vänskap" (Jag skulle skriva ner det rådet från de visa pojkarna (ej de vise männen) och se om 20 år ifall det stämde. Så då gör jag väl det).

Hur var det annars? God laxfile som jag ej fick nån pensionärsrabatt på trots att jag tillade att jag var där med min farfar:). Meddelåldern gick från tidig pensionär o uppåt. Jag var den som sänkte meddelåldern ordentligt...

Lärde jag mig något mer? Ja just det: glöm schablonbilden om att det bara är tanter bakom spetsgardiner som nyfiket kikar ut genom fönstret så fort någon passerar. Gubbarna hade minst lika bra koll på trafiken utanför fönstret och aktuellt skvaller;) Sedan hade de tydligen som regel att de som satt närmast fönstret alltid skulle vinka till en glad dam som rastade sin hund där varje dag. Annars blev hon ledsen:)

Det var det, tänkte bara ge er en rapport om vad det snackas om i seniorvärlden just nu;) Kan väl behövas i det segregerade Sverige?

Pensionärerna springer om it-generationen?

Igår frågade 22-åringen 82-åringen om hjälp att stänga av radion. Kanske inträffade det för första gången i världshistorien?

Om min karriär på Svensk Snigelreklam...

Jag vaknade klockan halv sex imorse med ett "pling"! Inte ett ljudligt pling, men det var som att kroppen hade en inbyggd väckarklocka som plingade till inom mig. Omöjligt att somna om. Nu har jag dock hunnit utnyttja morgontimmarna till att läsa DN, varit nere vid Vättern och skrivit lite. Härligt. Farfar har man knappt sett röken av de här dagarna. Är han inte på stavgång, lunch med gubbarna eller styrelsemöte så är det kanske kör. Imorse sa han hejdå och vandrade iväg runt åtta. Prydlig och med svarta sångpärmen stadigt under armen. Sekunderna efter låstes dörren upp igen, in kom en småbekymrad farfar och frågade vad klockan var. Det visade sig att hann tagit fel på tiden en timme. Där stod han lite snopen. Men då passade han väl på att städa o feja eller något. Maken till energi han har, tänkte jag knappt halvvägs genom frukostmackan.

Nåja. Jag är inte så pjåkig heller på att aktivera mig:) Igår drog jag ju till posten och satt och kollade på Carro när hon sorterade post. Sen kom hennes mamma som också jobbar där och hejade på mig om att gå in till chefen och söka jobb. Så jag gick in o frågade och de sa att kanske skulle de behöva sorteringshjälp nån eftermiddag. Jag ska maila in mitt Cv. Undrar vilka kriterier de har för att få sortera deras post? Normal IQ-nivå kanske?:) Den enda erfarenhet jag har som går att relatera till posten är min korta karriär på Svensk direktreklam... Då kom reklamen i stora högar nere i trappuppgången varje fredag och la sordin på helgstämningen. Först skulle staplarna kånkas upp för trapporna, sedan sorteras. Det var ett j-la jobb kan jag säga! Därefter paketerade jag ner dem i min lilla "snitsiga" (folk vände sig om och glodde på åbäket var man än kom) vagn man fick låna. På söndagen började cyklandet och springandet i trapporna. Det blev ingen vilodag inte. Första gången fick jag ringa in en kompis till hjälp. Vi kände oss som två barnarbetare där vi med kylslagna händer matade in post i brevinkasten i mörkret på söndagskvällen. Jag förbannade SDR, Svensk Direktreklam och döpte om dem till SSR, Svensk Snigelreklam. Nu är det säkert någon läsare som själv vart SSR-ombud och nickar igenkännande. Jag skulle kunna gissa att ni hade det som extrajobb i 10-11 års åldern? Det roliga eller tragiska snarare, är att jag jobbade för dem i 19-års åldern(!) Efter studenten med en tids arbetslöshet emellan. Ni kan bara föreställa er hur jag kände mig när jag på väg hem i mörkret, med blåvagnen på släp stod öga mot öga med mitt ex... När det inte funkade att sjunka genom jorden övervägde jag ett ögonblick att krypa ner i den blå vagnen, dra igen blixtlåset och stå där tills någon förbarmande själ eventuellt skjutsade mig därifrån. Men det gjorde jag inte.
"Hej, vad gör du nuförtiden?"
"Nä inget särskilt, eh jobbar för svensk direktreklam. Du?"
"Jag har fastjobb där och där" (Var det nu var, Volvo eller något annat bra företag). Sen blev inte mer sagt. Dagen efter fick jag dessutom höra av min syster att hon och hennes pojkvän kommit körandes en söndagskväll, när han skrattande pekat ut genom bilrutan på en person som tungt cyklade hemåt med en blå låda på släp. "Vad är det där för en, haha!" hon skrattade med men sen insåg hon: "Men det är ju Alva!". Så var det att vara SSR-ambassadör. Man riskerade tom. familjens heder... Inte var de tacksamma heller, de med brevinkasten. En gång var det en tant som stack ut sin spetsiga näsa genom balkongdörren och påpekade att hon minsann milda makaroner fått DUBLETTER av ett Rusta blad! Det var inte meningen svarade jag. "Gör inte såå, det går inte fortare för det!" Skorrade tanten. Ha. Om jag ville ha jobbet gjort fortare hade jag väl bara slängt skiten i en container någonstans, som jag hört att många trötta barn gjorde. Ja jösses, jag känner medlidande med er stackare som kånkar runt på blå kärror varje söndag. Och jag tror säkert att Gud i himlen gråter varje gång han ser ert förfärliga slit på den sjunde dagen... Ära åt er.

Jag -ett starkt sto med fin gång..?

Inte en enda glass blev såld igår, det regnade. Däremot fick jag hjälpa till i serveringen. Förutom glasskiosk har de nämligen restaurang och fiskbod också. Vi hade inte mycket kunder, men vi gick igenom lite grejer. Bla. tappade jag upp öl och lärde mig hur man bär tre tallrikar på ett smartare sätt än vad jag lärt mig. "Vi börjar med tre tallrikar, sen kan du lära dig fyra och fem och sex..." Sa servitören jag jobbade med. Jag ba: "Javisst inga problem!". Haha:) Mot slutet av kvällen var det en man som såg lite finurlig ut och vinkade på mig. Han beställde in en kaffe, och jag tyckte det var något vagt bekant med honom. Efteråt sa servitören att jag blivit godkänd av chefen, som såklart var den gubben jag serverat. "Hon ser stark ut, behåll henne!" hade han sagt. Jag bröstade genast upp mig och spände alla mina biceps... Eller snarare, jag funderade på vad i hela friden han menade med det? Sen innan jag skulle gå så gav han sig till känna. Han gav föjlande utlåtande: "Du har en klar blick och bra hållning, så det blir nog bra". Jag kände mig lite som en rashäst som ovetandes varit iaktagen av en bedömningsjury (ett starkt sto med fin gång och klar blick, typ). Men hade så varit fallet hade jag å andra sidan säkert puffat på honom lite nöjt med mulen:)

Nu ska jag göra mig iordning för att åka till posten och träffa kära Carro som jobbar där. Sen blir det nog en fika!

/xxx Alva

Fladdriga sommarklänningarna lämnar mig ingen ro...

Ny tid. Nytt liv. Jag har vänt blad i min livskalender. Efter en trettio dagar lång vandring anlände jag till Jönköping igår, på såriga fötter och med min enda överlevande ko som sällskap. Väl där blev jag snart inhyst hos en 82-årig man som sade sig vara bra på matlagning och vars bostad låg ett stenkast från pensionärshemmets lunchservering. (Likt den nomad jag är lever jag där man kan finna mat och värme för tillfället)...



Haha. i själva verket börjar jag plugga sociologi på Hlk här nästa vecka. Till en början inhyst hos min 82-årige farfar. I eftermiddag börjar jag min nya karriär som glassförsäljare (egentligen fortsätter jag min karrär, har vart i glassbranchen förrut minsann). Jag hade planerat att vara kvar hemma i Eskilstuna i veckan, men attraktiv som man är på arbetsmarknaden (hehe), fick jag omvärdera mina planer. Det var med ett uns motvilja jag avbröt min hemmavistelse. Visst blev jag glad för jobbet, men hemmatiden såg jag som min semester denna sommar. Nog för att jag säkert blivit uttråkad efter nån dag hemma... Jag tror att hela grejen handlar om att en svårighet att förlika mig med att sommaren är slut. Blir inte du som jag lika överrumplad när löven börjar skifta färg och kvällarna mörknar? Innan man ens hunnit skutta runt barfota i de där fladdriga klänningarna man längtat efter, innan man hunnit bada en miljon gånger och steka sig på stranden, innan man hunnit proppa sig mätt på jordgubbar, haft en sommarflirt eller sprungit hand i hand med älsklingen på en sommaräng, innan man skålat på ljumma uteserveringar, ja då omsluter mörkret vår tillvaro med ett hånflin... Och fester, ja... vad hände med alla vilda sommarpartyn?!! Det stod faktiskt i Cosmos majnummer att detta skulle bli mitt livs partysommar! Jag som sett fram emot att dansa runt i slinkiga sommarklänningar,(ursäkta jag drar upp dem igen men de där klänningarna lämnar mig ingen ro), och mingla runt med ett glas vitt i handen. Hallå Cosmo, pengarna tillbaka tack!



Ok. Kanske lite naivt att vänta sig detta när man bott mitt ute på landet utanför hålan Ulricehamn (en mkt. vacker sådan dock). Om jag tänkt efter hade jag rent av kunnat se spådomen som ironi, där jag lufsade omkring i mina mjukisbyxor tillsammans med en kompis och två hästar, får och katter (obs! ej i mjukisbrallor) som enda partysällskap:) Tja, jag hade kanske kunnat skåla i upplött melass med hästarna och i mjölk med katterna, hm... Men men, det var en annorlunda sommar att bo på en gård. Dessutom drabbas väl alla varje år av lite höstångest, eller? (Det är här ni ska försäkra mig om att jag är fullt normal;)



Annars så har storasystern min blåst iväg till Indien tillsammans med äldste kusinen (nomadblodet ligger nog i generna). Vi firade av henne med 25-årsfest i lördags, nice!



Håll tummarna för mig nu så att det går bra på nya jobbet!



/xxxx Alven



Ps: Jag har namnsdag idag, istället för presenter kan ni be om mitt kontonr och sätta in en slant;) Så kommer jag kanske lite närmare drömmen om att avsluta mitt nomadliv och skaffa egen lägenhet! (Fast då kanske det inte blir nån mer blogg?) Ds.