Ingen rubrik är god nog idag

Imorse kunde jag inte motstå frestelsen att följa med farfar till hans bowlinggrupp. Vi mötte upp Anja nere vid parkeringen, en dam som skulle få skjuts. "Här är mitt barnbarn. Jag tog med mig en ungdom idag bland oss pensionärer.", presenterade farfar. "Vad roligt med lite ungdomligt blod ibland oss", tyckte Anja och antydde i nästa andetag att pensionärerna måste slå ungdomen. "Nu du" myste hon, och den finlänska sisun (som jag såväl känner igen från min finlandssvenska kompis Marie), glittrade i hennes ögon.

Väl i bowlinghallen bytte vi om till de otroligt läkra skorna med kardborrband, radade upp våra klot och delade upp oss i lag tre och tre. Jag spelade i samma lag som farfar och en annan kvinna. Från början verkade de se mig som en svår konkurrent, då det hette att jag "spelat bowling förrut". "Hon har spelat förrut" sa farfar och då gick det nästan ett litet sus genom pensionärsgruppen. Jag kände mig nästan professionell i deras ögon, när jag i själva verket bara har spelat några gånger. Som vilken annan dödlig som helst. Pensionärsgruppen spelar varran vecka. Men endast i egenskap av det "undomliga blodet" blev jag högt klassad på en gång. "Oj oj ska vi spela i samma lag", hörde man. Hur som helst rann det hotande "ungdomliga blodet" snabbt undan så fort spelet börjat. Jag skötte mig ganska bra i början, men efter tre serier var jag utklassad. Anja slog fyra strikear på banan bredvid och var nöjd.

Dagen fortsatte hemma med att ringa diverse samtal, skriva "att göra listor" för att försöka skapa någon sorts struktur. Jag fortsatte ner på stan och skaffade den sista boken jag behöver till sociologikursen, var på banken osv. Kände mig allmänt förvirrad och stressad. Inte blev det bättre av att det stod en mindre trevlig ljudinstallation mitt på torget. Den gav ifrån sig kvidande och ångestladdade skrik och gråt, med banderoller runt som uppmanade att skänka pengar till våldtäktsdrabbade offer. Jag lyckades gå förbi den tre gånger. Utanför Akaddemibokhandeln ringde en arbetsgivare på en restaurang som jag ringt samma dag och sökt jobb på. Hon ville oturligt nog att jag skulle komma in på besök imorgon, samma dag som mitt kursupprop. Istället skulle jag skicka in ett cv till hennes mail. Kombinationen dålig mottagning (på min nyinköpta mobil som visat sig vara dålig överallt), och hennes brytning gjorde det inte lättare att skriva ner den superlånga kinesiska (!) mailadressen. Den var något såhär: lkiivggjkaefjorjeth@yahoo.com.ic. Typ. "Först har vi L som i Lisa", bokstaverade hon. "L" upprepade jag. "Sen k som i kim". "g", upprepade jag "nej k som i kim" sa hon "bruuuuuuuuuussss" sa telefonen. "Sa du g"? "Nej, K som i Kim" "ok, k" "sen i som i Inga" "Va?" "Bruuum" en lastbil kommer in på gågatan. Sen bryts samtalet. Jag ringer upp igen och lyckas till sist få ner hela adressen. "Ok, jag ringer upp om det blir något Alva". "Hahahhahahahahahhaha!!!" Sa jag. Inom mig. Därefter gick jag in på Synsam för att äntligen köpa nya månadslinser. Där får jag veta att jag inte får köpa några förrän jag gjort den årliga månadsundersökningen. "Jaha, vad kostar den då"? Frågar jag och tänker att det kan väl inte vara så dyrt, det kanske tom. är gratis. "500 kr", svarar hon. Yes precis vad jag behöver just nu! Sen lägger man bara på 600 för linserna och så är man uppe i en tusenlapp:(

På den överfulla bussen tillbaka hem tappade jag balansen och ramlade rätt över en tuff tonårskille och hans skateboard. Jag hade händerna fulla med saker och kunde därmed nätt och jämt kravla mig upp. Inga ord kom först över mina läppar. Hallå, du borde säga nånting mun, försökte jag säga till den, man ramlar inte över främlingar utan att förklara sig, blir röd i ansiktet, osv. Men min kropp lyssnade först inte till det örat. Hela bussen glodde säkert stumt på mig. Då kände jag nån tog tag i min arm och försökte dra i mig. Jag vände på huvudet och såg in i ett par bruna snälla ögon med sydländsk ursprung. Jag bad om ursäkt till killen som log ett sekundsnabbtsnabbt leende som jag inte visste om jag skulle tolka till ett hånflin eller ett generat leende, innan han återgick till sitt stenansikte. Själv orkade jag knappt bli generad. Gud vad jag älskade den svenska kulturen just då, där man tar hand om varrandra och inte bara odlar sin individualitet, skiter i andra och kollar på när nån råkar illa ut. Jag var inte förvånad att kvinnan som hjälpte mig var av ett annat ursprung. Inte ett dugg.

På kvällen såg jag framemot att gå och dansa på kursen jag anmält mig till. Äntligen skulle jag få utlopp för mina känslor efter en inte alltför trevlig dag! Och jag har faktiskt längtat i ett och ett halvt år efter att dansa. Vi var två personer som kom dit. Kursen var inställd ikväll för ledaren var sjuk, fick vi efter många om och men veta. Ledaren hade visst lyckats ringa till alla utom oss två. Frustrerad gick jag hem och satte mig för att blogga om denna underbara dag. Nu har datorn hållt på och sagt medan jag skrivit att inlägget inte kan sparas automatiskt och att det kanske inte kommer gå och publicera!!!!!!! jag lovar att om det inte går så kastar. jag. ut. datorn. genom. fönstret. jag. struntar. i. att. den . är. farfars, jag. köper. en. ny. bara. jag får. utlopp. för min. frustration. och. eventuellt. överväger. jag. att. hoppa. efter. själv!!!!!!
(Nejdå mamma och alla oroliga;)

Men säg mig någon snäll själ därute, vad ska man göra med en sådan här dag?