Fladdriga sommarklänningarna lämnar mig ingen ro...

Ny tid. Nytt liv. Jag har vänt blad i min livskalender. Efter en trettio dagar lång vandring anlände jag till Jönköping igår, på såriga fötter och med min enda överlevande ko som sällskap. Väl där blev jag snart inhyst hos en 82-årig man som sade sig vara bra på matlagning och vars bostad låg ett stenkast från pensionärshemmets lunchservering. (Likt den nomad jag är lever jag där man kan finna mat och värme för tillfället)...



Haha. i själva verket börjar jag plugga sociologi på Hlk här nästa vecka. Till en början inhyst hos min 82-årige farfar. I eftermiddag börjar jag min nya karriär som glassförsäljare (egentligen fortsätter jag min karrär, har vart i glassbranchen förrut minsann). Jag hade planerat att vara kvar hemma i Eskilstuna i veckan, men attraktiv som man är på arbetsmarknaden (hehe), fick jag omvärdera mina planer. Det var med ett uns motvilja jag avbröt min hemmavistelse. Visst blev jag glad för jobbet, men hemmatiden såg jag som min semester denna sommar. Nog för att jag säkert blivit uttråkad efter nån dag hemma... Jag tror att hela grejen handlar om att en svårighet att förlika mig med att sommaren är slut. Blir inte du som jag lika överrumplad när löven börjar skifta färg och kvällarna mörknar? Innan man ens hunnit skutta runt barfota i de där fladdriga klänningarna man längtat efter, innan man hunnit bada en miljon gånger och steka sig på stranden, innan man hunnit proppa sig mätt på jordgubbar, haft en sommarflirt eller sprungit hand i hand med älsklingen på en sommaräng, innan man skålat på ljumma uteserveringar, ja då omsluter mörkret vår tillvaro med ett hånflin... Och fester, ja... vad hände med alla vilda sommarpartyn?!! Det stod faktiskt i Cosmos majnummer att detta skulle bli mitt livs partysommar! Jag som sett fram emot att dansa runt i slinkiga sommarklänningar,(ursäkta jag drar upp dem igen men de där klänningarna lämnar mig ingen ro), och mingla runt med ett glas vitt i handen. Hallå Cosmo, pengarna tillbaka tack!



Ok. Kanske lite naivt att vänta sig detta när man bott mitt ute på landet utanför hålan Ulricehamn (en mkt. vacker sådan dock). Om jag tänkt efter hade jag rent av kunnat se spådomen som ironi, där jag lufsade omkring i mina mjukisbyxor tillsammans med en kompis och två hästar, får och katter (obs! ej i mjukisbrallor) som enda partysällskap:) Tja, jag hade kanske kunnat skåla i upplött melass med hästarna och i mjölk med katterna, hm... Men men, det var en annorlunda sommar att bo på en gård. Dessutom drabbas väl alla varje år av lite höstångest, eller? (Det är här ni ska försäkra mig om att jag är fullt normal;)



Annars så har storasystern min blåst iväg till Indien tillsammans med äldste kusinen (nomadblodet ligger nog i generna). Vi firade av henne med 25-årsfest i lördags, nice!



Håll tummarna för mig nu så att det går bra på nya jobbet!



/xxxx Alven



Ps: Jag har namnsdag idag, istället för presenter kan ni be om mitt kontonr och sätta in en slant;) Så kommer jag kanske lite närmare drömmen om att avsluta mitt nomadliv och skaffa egen lägenhet! (Fast då kanske det inte blir nån mer blogg?) Ds.