Om min karriär på Svensk Snigelreklam...

Jag vaknade klockan halv sex imorse med ett "pling"! Inte ett ljudligt pling, men det var som att kroppen hade en inbyggd väckarklocka som plingade till inom mig. Omöjligt att somna om. Nu har jag dock hunnit utnyttja morgontimmarna till att läsa DN, varit nere vid Vättern och skrivit lite. Härligt. Farfar har man knappt sett röken av de här dagarna. Är han inte på stavgång, lunch med gubbarna eller styrelsemöte så är det kanske kör. Imorse sa han hejdå och vandrade iväg runt åtta. Prydlig och med svarta sångpärmen stadigt under armen. Sekunderna efter låstes dörren upp igen, in kom en småbekymrad farfar och frågade vad klockan var. Det visade sig att hann tagit fel på tiden en timme. Där stod han lite snopen. Men då passade han väl på att städa o feja eller något. Maken till energi han har, tänkte jag knappt halvvägs genom frukostmackan.

Nåja. Jag är inte så pjåkig heller på att aktivera mig:) Igår drog jag ju till posten och satt och kollade på Carro när hon sorterade post. Sen kom hennes mamma som också jobbar där och hejade på mig om att gå in till chefen och söka jobb. Så jag gick in o frågade och de sa att kanske skulle de behöva sorteringshjälp nån eftermiddag. Jag ska maila in mitt Cv. Undrar vilka kriterier de har för att få sortera deras post? Normal IQ-nivå kanske?:) Den enda erfarenhet jag har som går att relatera till posten är min korta karriär på Svensk direktreklam... Då kom reklamen i stora högar nere i trappuppgången varje fredag och la sordin på helgstämningen. Först skulle staplarna kånkas upp för trapporna, sedan sorteras. Det var ett j-la jobb kan jag säga! Därefter paketerade jag ner dem i min lilla "snitsiga" (folk vände sig om och glodde på åbäket var man än kom) vagn man fick låna. På söndagen började cyklandet och springandet i trapporna. Det blev ingen vilodag inte. Första gången fick jag ringa in en kompis till hjälp. Vi kände oss som två barnarbetare där vi med kylslagna händer matade in post i brevinkasten i mörkret på söndagskvällen. Jag förbannade SDR, Svensk Direktreklam och döpte om dem till SSR, Svensk Snigelreklam. Nu är det säkert någon läsare som själv vart SSR-ombud och nickar igenkännande. Jag skulle kunna gissa att ni hade det som extrajobb i 10-11 års åldern? Det roliga eller tragiska snarare, är att jag jobbade för dem i 19-års åldern(!) Efter studenten med en tids arbetslöshet emellan. Ni kan bara föreställa er hur jag kände mig när jag på väg hem i mörkret, med blåvagnen på släp stod öga mot öga med mitt ex... När det inte funkade att sjunka genom jorden övervägde jag ett ögonblick att krypa ner i den blå vagnen, dra igen blixtlåset och stå där tills någon förbarmande själ eventuellt skjutsade mig därifrån. Men det gjorde jag inte.
"Hej, vad gör du nuförtiden?"
"Nä inget särskilt, eh jobbar för svensk direktreklam. Du?"
"Jag har fastjobb där och där" (Var det nu var, Volvo eller något annat bra företag). Sen blev inte mer sagt. Dagen efter fick jag dessutom höra av min syster att hon och hennes pojkvän kommit körandes en söndagskväll, när han skrattande pekat ut genom bilrutan på en person som tungt cyklade hemåt med en blå låda på släp. "Vad är det där för en, haha!" hon skrattade med men sen insåg hon: "Men det är ju Alva!". Så var det att vara SSR-ambassadör. Man riskerade tom. familjens heder... Inte var de tacksamma heller, de med brevinkasten. En gång var det en tant som stack ut sin spetsiga näsa genom balkongdörren och påpekade att hon minsann milda makaroner fått DUBLETTER av ett Rusta blad! Det var inte meningen svarade jag. "Gör inte såå, det går inte fortare för det!" Skorrade tanten. Ha. Om jag ville ha jobbet gjort fortare hade jag väl bara slängt skiten i en container någonstans, som jag hört att många trötta barn gjorde. Ja jösses, jag känner medlidande med er stackare som kånkar runt på blå kärror varje söndag. Och jag tror säkert att Gud i himlen gråter varje gång han ser ert förfärliga slit på den sjunde dagen... Ära åt er.