torsdag 25 september 2008

Klapprande hajtänder och frisörsaxar utgör i dessa dagar mina största hot...


Jag vaknade av sms signalen tidigt imorse. Sedan snozade jag nån timme. Jag befann mig på posten med Carro, fast det var nog en blandning av posten och daglig verksamhet. Vilken salig blandning! I alla fall så knackar det på dörren och in kliver en jättehaj på två ben, med gigantiska höggtänder. (Här måste jag tillägga att jag sett två hajar förrut , snorklades vid Shark Bay utanför Phi phi i Thailand. Men den var som bebisar i jämförelse med den här). Hajen börjar jaga och nafsa efter oss med sina enorma tänder, och ställer till med total förödelse. I slutet av drömmen står jag och får intro på en arbetsuppgift med en personal och brukare. Personalen blir irriterad att jag inte fattar nåt trots att hajen käftar klapprar bakom ryggen på oss... Sedan vaknar jag. Och läser smset från Carro. "Jag har en skitdag på jobbet" (posten)...

...Hmm..? Borde jag skicka dit räddningstjänsten med djurvårdare?

Well, well. Igår hade jag föreläsning om Marx i tre timmar, (jag ska berätta om skolan nån gång, inte blivit av ännu), därefter gick jag direkt till frissan. På vägen passerade jag dock en lapp på en annan salong som skrev att de sökte "hårfärgningsmodeller". Skulle man våga? (Minns första gången när jag och Lisa var hårmodeller o jag slutade med illrött clownlockigt hår som jag inte fick beskåda förrän strax innan visningen på stadshotellet då pappiljotterna togs ur(!), haha men kul var det och när chocken lagt sig var håret faktiskt rätt så snyggt:)

I allafall: Frisören var en fåordig dam som efter en fråga: "hur vill du ha det"? Konstaterade krasst att hon måste kapa 5 centimeter för att få bort det slitna. "Visst, visst" Sa jag. På den punkten tjänar det ingenting till att argumentera med frisörer, säger mig min erfarenhet. (Det är helt enkelt emot deras yrkesstolthet att inte kapa slitna toppar). Därefter betonade hon vikten av att klippa sig var tredje månad om man ville ha "längder". Därefter körde hon igång. Hon började vattenduscha hela mitt hår under mol tystnad förutom radioskvalet i bakgrunden. Sedan tog hon fram den vasstandade kammen, samtidigt som en hårdrockslåt sipprade ut från radion i hörnet. Hon drog upp alla mina hårtestar över huvudet, satte kammen i håret och började SLITA med den i takt till hårdrocksmusiken. "Ritsh, ritsh, ratsh"! I mitt stilla sinne tackade jag Gud för att han inte gett mig hårömma testar. Sedan lugnade det ner sig lite i samband med att låten dog ut. Puh! Tankarna malde: nästa gång ska jag ta med mig egen cd-skiva med klassisk musik... Och vet den här människan verkligen vad hon gör?? Hon betedde sig inte som en vanlig frisör: inget vardagligt småsnack, utan mol tystnad förutom haranger om vikten av att klippa sig var tredje månad som kom lite stötvis då och då. "Nåja, för 180 spänn får man väl stå ut med att bli vattensprutad i öronen, sliten i håret osv", ljöd den snåle eller kanske ekonomen inom mig.

Men. Nu började jag bli lite orolig. Jag satt bara och väntade på att hon skulle kolla av mina önskemål för håret, som vanliga frisörer gör. "Hur vill du ha luggen"? "Blir det här bra"? Men icke. Jag kände mig nödsakad att säga något: "Du får gärna klippa etapper". "Jaja, du ska få etapper" mumlade hon utan att ta blicken från saxen. Då slog det mig med full panik: den här frisören satt och klippte en frisyr efter nån sorts inre bild hon hade... "Klipp". Plötsligt utan föraning stirrade jag in i spegeln och såg till min förskräckelse att hon kapat en BRED etapp på sidan... Fortsättning följer...





...men, kan ni tänka er: historien slutade lyckligt. Efter lite olika åsikter om hur jag skulle ha luggen: frisören klippte en bred snedlugg som täckte halva ögat. "klipp lite till", sa jag. hon klippte några millimeter, "känns det bra"? "lite till" hon tog nån millimeter till. "lite till"sa jag och så upprepade sig proceduren några gånger. "tänk på att luggen ska passa till frisyren" sa hon vid ett tillfälle". Hm, vilken frisyr? Lite svårt att SE frisyren när luggen täcker hela ögat... Men till sist var luggen uppe över ögonhöjd. Efter lite föning och trixande så: Voila! hade hon faktiskt fått till en SNYGG frisyr, där hon tagit fram mitt självfall och fixerat etapperna. Jag vinglade lite omtumlad ut på gatan. Klarade jag det här skulle jag definivt ha nerver att vara hårfärgningsmodell... Och, konstaterade jag i mitt stilla sinne, hädanefter skulle jag alltid söka mig till fåordiga frisörer som behandlar en sax med samma kraft som hulken, o dessutom propsa på att få ha hårdrocksmusik hi bakgrunden..;)








/Kyssar till er därute!

1 kommentar:

Anonym sa...

Fin du är Alva:)