Önskar er god jul!

Tomtarna är tydligen finanskrisens vinnare i dessa tider. Läste i tidningen att man kan tjäna 200-300 kr på ett besök om man klär ut sig i tomtekläder och sänker rösten några oktaver. I min trappuppgång var det dock en tomte som annonserade om att den tog 500 spänn för ett besök på 15 till 20 min! Man kan alltså ha en timlön på ca 1000 kr om man är redo att skippa sina gamla jultraditioner... Det sägs dessutom att vi blir ännu mer traditionsbundna i kristider, så vem kan överleva julafrton utan tomte? Sorry familjen, jag sticker ut på julafton. Det enda sättet för oss att tillbringa lite familjär kvalitetstid är om ni hyr in mig för nån tusing i timmen...



Knack knack!



Finns här några snälla barn?

Nog för att pengar kan vara frestande men hur kan man tacka nej till en traditionell jul hemma hos familjen? Dom senaste åren har våra traditioner ändrats lite så numera träffas vi hos min syster och hennes kille på morgonen (alltså båda familjerna) för en stor julfrukost, ja närmast buffe. Det är alltid lika spännande att se vem i värdparet som klämt sig in i den lilla tomtedräkten... I år var det Henke, men Isa hade machat i röda kläder som tomtenissa. Imorse när mamma och jag gick iväg så började snöflingor singla ned från himlen så fort vi klev utanför dörren. Som på beställning!:) Jag höll på att glömma att nämna en gäst på julfrukosten, sist men inte minst min syrras killes systers spanskadopterade lilla Ninjo:



Så söt i fluga dagen till ära... Nu ikväll efter middag hemma skulle vi hem till min syrras pojkväns familj på lite festligheter där vi vart de senaste jularna. Dock blev en av dem hastigt sjuk på förmiddagen så tyvärr ställdes det in. Men det är mysigt med firande hemma också, nu blir det snart klapp öppning och sen lite spel. Vad sägs om vår alternativa julgran förresten:



Fick till min fasa reda på innan jag kom hem att vi inte skulle ha nån julgran i år. Mamma hade blivit allergisk. Tur att hon är kreativ:)

Nu har jag inte tid med det här mer men från mig till er alla önskar jag er en riktigt god jul!



//Alva

Bufe´monster

Nää nu börjar ni bli sådär sega på att visa er existens igen... Jag vill ju veta att ni finns och vad ni tycker och tänker! Annars kan jag ju lika gärna börja skriva dagbok. Well well ni får en liten uppdatering ändå vare sig ni förtjänar det eller ej;) Ni är säkert julstressade, ja det skyller vi på:):

Helgen spenderades med Kristian ömsom ute i julhysterin på A6 där de sista eller snarare alla julklappar inhandlades, ömsom i hemmets lugna vrå. I söndagsmorse mötte vi upp Carro klockan tio på stan, och åt sedan en underbar hotellfrukost. Var såklart buffe som innehöll allt ni kan tänka er: mackor, 1000 olika pålägg, nygräddade våfflor, färskpressad juice osv osv. Vi är alla tre riktiga buffemonster, så vi diskuterade nästan taktik inför den första rundan, typ skippa youghurten för då blir man för mätt, haha! Det var riktigt kul att träffa Carro igen, var ett tag sedan, förutom att vi sprungit på varrandra på posten snabbt. Kul att Kristian och Carro fick träffas också. Vi babblade så mycket så jag förstår inte riktigt hur all frukost slank ner:)

Därefter tog Kristian och jag en välbehövlig promenad hem längs Vätterns strand där vi kastade macka och andades in den sköna luften. Det är nog åtminstone 5 km hem. Väl hemma bakade vi lussekatter och marsipangodis. Imorse klockan halv sex tog Kristian bussen till stationen, jag hade planerat att gå upp ca halv åtta för att skriva på hemtenta. Detta var visst inte en tilräkligt stark drivkraft för mig att gå upp, för lyckades inte förren två timmar senare... Jag kommer inte upp längre nu när jag jobbar eftermiddag! Nu måste jag snart gära lunch och åka till jobbet så... Manana, manana!

Jul?!

Min kära mor upplyste mig i början på veckan att julafton infaller redan nästa vecka! Oj, oj. Jag hade julstämning runt första, kanske andra advent, men sen smälte den i takt med snön... Förutom att försöka komma in i den rätta stämningen, så har vi ju förberedelserna också. Jag har köpt en julklapp. Trots att jag vanemässigt tänkte nån gång i slutet på november: "I år ska jag börja i tid med julklapparna, så jag slipper vara ute i sista minuten". Gah! Vart tog tiden vägen? Jag får helt enkelt köra med min traditionella panikshopping. Man ska värna om traditionerna har jag hört;)

En sak har vi iallafall hunnit med, lussekattsbaket:




Visst ser vi hemtrevliga ut?:)



Imorrn hoppas jag kunna göra en ny omgång, då dessa är slut. Eventuellt blir det julgodisbak med Carro i helgen också!

Hm, vad kan jag mer delge er i min högintressanta tillvaro? Jag jobbar ju på posten nu runt jul/nyår och nu börjar turen gå som smort. Senaste kvällarna har Carro (där hon troget suttit som jour och vaktat mobilen, tror jag iaf) sluppit mina paniksamtal i stil: "Var fan ligger det där KPMG??! Jag är vid den där orangea skylten nu, den på det vita huset typ." Haha. I like att köra omkring och att få åka längs gågatan i sin uniform och känna sig lite powerful;)

För övrigt har jag ikväll avslöjat framgången bakom programmet "Du är vad du äter". Man kan helt enkelt gosa ner sig i soffan med sina favoritgodsaker och tänka: "Sådär onyttig är i allfall inte jag, mmm jag kan nog ta en godisbit till" Idag var det visserligen en ganska smärt blondin med (förutom Anna Skipper då), inte det minsta tjock, ja knappt mullig ens. Men de har alltid en akilleshäl. "Aha, hon stoppar i sig 104 liter popcorn om året, det gör iaf inte jag. Det dröjer många chokladpraliner inan jag kommer upp i den volymen. Den här guldpappersinslagna har jag inte smakat mmmmmmmm" Faktiskt enda kvällen i veckan man med gott samvete kan gotta i sig framför tvn. Det du, Anna Skipper!

Dont forget to ask your...

Satt framför tv:n nu ikväll och kände mig lite uttråkad. Så nu blir det ett inlägg. Inte för attjag tror att jag har så mkt. intressant att delge er. Suttit och zappat mellan kanalerna och undrat lite stilla vart samhället är på väg? Insider handlade om hästar som blivit knivskurna i underlivet, vissa så pass illa att de dött en plågsam död... Vem gör sånt??? Man blir så ledsen. Sedan handlade det om hemlösa. Det finns tydligen ca 18000 hemlösa i Sverige. Det kallar jag då inte ett välfärdssamhälle. Man kan gå runt och klaga över småsaker, eller så kan man ha det riktigt kämpigt i livet, men att inte ha ett hem, värme en säng och allt vad det innebär... Att inte ha en trygg punkt, att ständigt leva i samhällets periferi, slå sig ner på en plats ett tag och hoppas att ingen kommer och kör bort en. Att inte ens ha det som de flesta tar som helt självklart. Att inte ha ett hem måste kännas som att man inte är riktigt hel. Sen finns det människor som bryr sig, som en gubbe i inslaget. Han kom varje vecka med lite mat, kaka och varm choklad. Och då tycker man han är fantastisk. Och det är han säkert. Men, säger inte det i sig ganska mycket om samhället? Att så fort någon gör något helt utan egen vinning (vilket är vardagsmat i många andra samhällen) så har denne gjort en bragd, och ses kanske tom. som en hjälte. Isåfall måste det finnas fruktansvärt många hjältar i andra samhällen...

Jag tror inte att vi är mindre goda på något sätt. Men vi lever i ett välbeställt samhälle där vi helst är så oberoende av andra som möjligt, där vi uppmuntras till konsumtion och att uppdatera vår materiella standard, ja till egoism helt enkelt... Helst vill vi inte lägga oss i andras liv. Civilkurage blir en bristvara. Vi vill vara oberoende. Men det är ett misstag. För vi är alla beroende av varrandra för vår överlevnad. Så, träd in i någons sfär idag. Gör någon positivt överraskad. Och dig själv.



//Kram

Utmärkelse

Jag har fått en utmärkelse!

Från: http://magdasv.blogspot.com/
Tack Tack!:)

Reglerna:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den av.
3. Ge den vidare till valfri antal andra bloggare och länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.
De som jag vill ge denna award är följande...

http://emelieohlsson.blogg.se/

Fantastisk fotoblogg!

I bara strumplästen.

På söndagkvällarna. På söndagkvällarna när dörren smäller igen efter dig blir lägenheten mörkare och mörkare och större och större. Då står jag plötsligt på balkongen, balkongen. Slasket tränger in i strumplästen och jag betraktar alla fönster, fönster. Upplysta fönster med par, par som lagar mat, par som äter, par som myser framför tv:n. Och jag pekar finger, ett långt långfinger åt alla par som grälar om disken, gnabbas om soporna, par som kramas, äter söndagsstek och ser på söndagsfilm. Evigheten sipprar in i ett os på min balkong. Låt mig presentera min balkong: Törnrosgatan 61, Ekhagen, världen (tror jag). Och jag spottar en gång hårt i den pissgula betongen. Sen går jag in.



Sluter mina ögon, andas in din sista doft.

Söndagsmiddag

Var hos farfar på lutfiskmiddag idag. Trodde inte jag tyckte om det så mkt, men oh så gott det var! Efterätt fick vi också. Misstänker att antalet 82-åringar som svänger ihop en tvårätters till söndagsmiddag är försvinnande få?:)

Frii som en fågel!

Jag vill va friii som en fågel! Känner inte för att åka o jobba idag. Vill hellre vara hemma o vänta på min älskling som kommer. Å andra sidan har jag bett honom kapa postbilen, ta mig som gisslan och föra hem mig. Så vem vet? Jag kanske får fira helg tidigare än förväntat...:)

Vinterlandskap

"I´m cold"!


Älskar att gå ut i det vita, njuta av ljuset och den friska luften. Den här veckan har jag övat på ett kördistrikt på posten. Kul faktiskt. Bara att åka omkring och hämta post på olika företag, samt tömma några lådor på slutet. Första dagen kändes det helt förvirrat, som att man bara svirade fram och tillbaka över hela stan. Ni kanske sett prov på mitt lokalsinne? Haha! Igår så lånade jag dock farfars bil och "tjuvövade" lite. Så idag satt det mesta! På Sveriges Radio mötte vi faktiskt "Jönköpings stolthet": Amy Diamond i dörren en dag. I allafall är det ett eftermiddagspass så det är rätt mörkt o köra omkring, men oh så nice att bara köra runt och få betalt:) Blir över jul/nyår och in i januari som jag skka jobba där...

Godnatt Allihop!

Spaweekend!

Tänkte jag skulle uppdatera er om Kristians och min lilla spahelg som vi hade förra helgen. Det var en fördelsedagspresent till mig:) Vi bodde på Badhotellet i Tranås.



På hotellrummet möttes vi av champagne och fruktbricka som Kristian visst beställt i förväg...



Sedan hoppade vi genast i våra badrockar och tofflor som vi i princip bodde i resten av dagen.



Sen var det bara att hoppa i! Flyta runt och njuta, sätta sig i ångbastun eller gå utomhus till den heta badtunnan. Mysigt!



Så vankades det trerätters på kvällen!

I weekwndpaketet ingick en kortare behandling så jag tog en fotkur och Kristian låg på nån varm lerplatta, sen fick jag också en hot stone massage som var himla skön:)



(Inte jag på bilden).

Efter en helmysig weekend åkte vi hem, med stopp i Gränna där vi gick på den minsta julmarknaden någonsin, tog en titt i polkagrisaffären, och spelade på hjul där jag vann en chokladask. Gött gött!



Tack för den underbara helgen sötgrisen! (Snygg posebild va?!)

Att skapa sig lycka

Jag fick en trevlig kommentar tyckte jag, för några inlägg sen. Den var från Benji, som undrade om jag inte funderade på att bli fotograf. Tack för den:) Jag kan säga såhär; fotograf var faktiskt en av mina drömyrken när jag var liten (en av många dock). Men fortfarande vore det ju otroligt om man kunde ha betalt för att uföra sin hobby... Men hur gör man? Tja många fotografer frilansar nog iallafall. Hm, ja till en början måste jag skaffa en systemkamera vilket förhoppningsvis kommer kunna ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Sen vore en liten fotokurs inte fel heller.

Just nu fotar jag nästan uteslutande natur men jag gillar att fota människor och skulle vilja börja med porträtt.



Den här fotade jag häromveckan. Det är något som stör mig i den men jag kan inte sätta fingret på vad. Något med kompositionen. Men jag kan inte låta bli att tycka om den ändå. Jag kommer nog visa upp mer bilder framöver, ska hämta massa hemma över jul som jag har nedbränt. Ni får gärna ha synpunkter på dem, positiva eller negativa, eller om ni tycker att de förmedlar någon speciell känsla:)

Att skapa är lycka för mig, att bli ett med något. Vare sig det handlar om att fota, skriva, inreda, dansa, laga mat eller något annat... Man kan skapa så mycket. Jag tror att alla har fallenhet för något sorts skapande. Vad skapar du?

Läggdags eller?

Säger allt sunt förnuft att man borde gå och lägga sig när man börjar babbla om chokladtomtar och rabieshundar mitt i natten? Förmodligen. Men mr Sopranos håller låda i tvrutan, och så tittar man ut och ser att hela marken och luften blivit vit. Och så blir man alldeles lycklig i själen. (Och sen kanske man går och lägger sig).

Glöm vinglöggen, -chokladtomten är det nya uppåttjacket!

"Tänk er en fest där du istället för alkohol bjuder på tabletter som det står olika saker på. På den ena står det kanske öl, den andra vin, en annan grogg och så vidare. Du bjuder helt enkelt på sömnpiller. Det är nämligen precis vad alkohol är. Nu sitter du och tänker: så är det inte alls, jag blir jätte uppåt och festlig av alkohol. Och jovisst, så är det till en början, men snart blir du bara tröttare och tröttare i takt med alkoholintaget."

Citerar vår föreläsare idag, som pratade om drogproblematik. Roligaste lektionen vi haft. Inte bara för att ämnet var intressant, utan han var helt enkelt rolig, eller "lite lattjo" som farfar skulle sagt. Dessutom tog han in oss i lektionen ovanligt mycket, och många var extra diskussionslystna. Han delade in lite olika droger i kategorier, och godis eller socker kallade han för "uppåttjack". "Speciellt många gubbar tror jag vill ha något sött efter maten".

Så när jag tagit bussen hem, och var på väg in till Lidl mötte jag en typisk uppåttjackare: en gubbe som precis bitit huvudet av en stor chokladtomte. Gissningsvis tog han den innan maten för att hålla blodsockret intakt. (Jag för min del brukar ta en banan eller möjligtvis en liten chokladbit vid hungersnöd, men vissa nöjer sig visst inte med mindre än en tomte). Förvisso är nog chokladtomtemissbrukarna ganska få till antalet, och periodare. Chokladtomtar säljs ju mest under denna månaden på året, fast vem vet? Det kanske finns en stor svartmarknad för chokladtomtar året om... Ser ni några som byter pengar mot något i rött staniolpapper i en gränd bör ni alltså fatta misstankar. jag för min del tyckte mest att han såg söt ut där han gick med munnen full av tomtehuvudet:)

Annars intet mkt. nytt. Var på ansiktsbehandlingen igår och hör på det här (så typiskt mig): Jag visste inte var stället låg riktigt, men hade kollat upp det på hitta.se innan iaf (poäng till mig), och som vanligt var jag inte ute i fullt så god tid som jag hade velat. Så jag hastade fram på gatorna, checkade gatunr eftersom jag visste att jag skulle till klostergatan 52, och så plötsligt fick jag syn på en busshållplats som hette Idas park (vilket var vad jag fått som riktmärke av hudterapeuften). Precis där låg en hudvårdssalong och jag hade nyss sett gatunr 50 eller 51 svicha förbi. Perfekt, här är det tänkte jag! Hur många hudvårdssalonger kan det ligga på samma område liksom? Så jag ställde mig glatt och ringde på klockan (som det stod att man skulle göra om det var låst). Jag ringde, o ringde o ringde. Perfekt, tänkte jag tillslut, måste tagit fel dag. Jag är säkert en vecka för tidig! Började bläddra i min almenacka trots att jag erinrade mig att jag aldrig skrivit ner tiden utan förlitat mig på min reptilhjärna. Jaha, det var just snyggt. Då hade jag åkt ner på stan i onödan. Bara att vända och ta första bussen hem... Well well innan jag hunnit vända om såg jag nr 51 på huset bredvid, fortsatte jag bara lite längre snett över gatan hittade jag min salong;) (Ska tillägga att de inte hade sitt namn ute i annonsen). Som en blöt katt klev jag in och tillbringade sen en mkt. avslappnande timme på brits i ett mysigt rum med ljus och musik. MEN, tro inte att man blir snygg på en gång av att gå på ansiktsbehandling. Mitt ansikte igårkväll gick från svullen rädisa till rabiessmittad hund eller nåt liknande. Inte för att jag vet hur de ser ut, men jag tänker mig att de har stora röda fläckar. Fast de har ju så mkt. päls iförsig (ja de skulle vara en sån där nakenhund med rabies då. Hudterapeuften hade varnat mig och förklarade att då hon jobbade med enbart biologiska produkter kunde vissa reagera väldigt mkt. på dem i början. Ganska sjukt att man reagerar när huden får något naturligt på sig va?;) Då undrar man vilka konstgjorda ämnen de flesta produkter är gjorda på... Trots denna varning blev jag lite orolig igår, hade stora röda utslag. Men idag är det redan lite bättre. Ansiktsbehandling är med andra ord INTE att rekomendera dagen innan en fest, dejt eller liknande. Nåväl, det här var bara en försmak på den underbara spahelgen som väntar mig och Kristian i helgen:):)

Nu har jag inget mer till er. Är tröööt.

/Kram rabieshunden

Vissa dagar känner man sig totalt oumbärlig för världen. Andra undrar man om man gör varken till eller från. Och ytterliggare andra orkar man inte ens fundera över det...

Regn

Godmorgon! Idag regnar det ute... Vaknade ganska dyngförkyld och låg kvar i sängen och lyssnade på regnet som smattrade mot rutan. Skönt att inte behöva gå upp till jobbet iaf. Hm, idag ska jag på ansiktbehandling. Inte bästa dagen för det kanske, hoppas jag inte kommer ligga och nysa i ansiktet på nån stackare:) Annars är det dags att sätta igång och läsa inför nästa hemtenta, yippie!

Tusen juleljus glimmar och gröten kallnar...

Jag stod i köket och rörde ihop mitt kvällsmål när det plötsligt spratt till i mig. Med "spratt till" menar jag att den där inspirationen som kan drabba en plötsligt rann till. Så jag lämnade micron på full effekt och rusade ut i vardagsrummet med kameran i högsta hugg. Jag hade fått världens ide! Gröten kallnade i sin skål, stearinljusen på köksbordet brann ner, men inget av det hade jag en tanke på. Den bild som var så klar i huvudet ville inte alls låta sig fångas. Men ett par dussin klick senare fick jag något som man kanske kunde hänga i julgranen...



Och så en på mig:



Godnatt allihop, nu ska jag sova i en gloria av guld!:)

En galen värld

Idag blev jag attackerad på jobbet. Av näbbar o klor... Jo, -det är sant, tur att man inte är håröm. Kändes på sin höjd som att en liten loppa intagit mitt hår, när en hand tog slittag i det... Men det är sånt man får ta. Andra stunder sitter man och gör inget speciellt, eller lyssnar på Saltkråkan på kasettband samtidigt som man drygar ut lönekuvertet. Man kan ju inte bli arg på nån som protesterar när omgivningen ställer för höga krav. Som indirekt säger: "Nu vet jag inte vad som förväntas av mig, i den här galna världen". Vem skulle inte kunna instämma?

Första advent

Helgen bara försvann, och för nån timme sen åkte älsklingen hem. Har haft adventsfika med nybakade lussekatter, pepparkakor och chaite. Fyllt ut tomheten med juliga toner och lite lek med kameran. Och jag känner mig inte speciellt ensam faktiskt. Julstämningen svepte in och omfamnade mig:)



Första ljuset av fyra tänt i min moderna variant av adventsljusstake...

Glömskebidrag tack!

Fick det sötaste kortet idag från världens finaste person. Åh vad glad jag blev! Det står på mitt köksbord nu och lyser med sin blotta närvaro. Annars är jag ledig idag vilket passar bra eftersom jag är förkyld och lite hängig. Den nya hemtentan kom på posten idag, så nu finns det väl inga ursäkter att inte plugga längre. Inga giltiga i allafall...



Förresten måste dagens lärdom vara att det är dyrt att vara glömsk:( Har idag lagt ner 500 kr på två saker jag haft men tappat bort... Är det inte dags att regeringen ingör subventionerade glömskebidrag snart?

En morgon i Thailand

Igår morse runt en halv sju var jag i Thailand. Jag höll på att arresteras två gånger, första gången minns jag inte varför, andra gången för att jag höll på att vandra ut ur en affär med en stor gosedjurshund under armen. Larmet gick, men jag visste inte att det var utgången jag var på väg mot, och var övertygad om att larmet var riggat i förväg för att personalen var efter mig. Fruktansvärd känsla, vill jag lova. Så vaknade jag med ett ryck och låg en stund och var tacksam över att jag inte satt i ett thailänskt fängelse. Gårdagens självömkan för att alarmet var satt på halv sex var som bortblåst. Eller, var det verkligen satt på halvsex...? Till min fasa hoppade jag upp i sängen och insåg att jag ställt alarmet en timme senare! Klockan var fem över halv sju och klockan sju skulle jag befinna mig på posten. Kläderna åkte på på en sekund (jodå, jag kan vara snabb när nöden kräver), och sen var det bara att kasta sig iväg på cykeln. Slask och halka hade jag knappt en tanke på, endast huruvida det tog 15 eller 20 min att cykla dit...

Men det ordnade sig och väl framme fick jag stå och blada reklam tre timmar, två olika reklamblad som skulle läggas i varandra. Krävdes nästan noll tankeverksamhet vilket pasade utmärkt den tiden på morgonen. Jag fick stå sida vid sida med en prao som gärna ville ha det till att jag också var prao. När han fick ett jakande svar trodde han att jag gick på gymnasiet... Hm, även det var ju några år sedan. Jag vet inte hur gammal jag ser ut längre, jag blev dock inte så förvånad över hans frågor eftersom jag häromveckan fick en barnbussbiljett utprintad till mig... Busschauförren tog det för givet innan jag hann säga nåt: "Jaha, en barnbiljett". "Ungdom annars". "Jaja, vi bjuder på det". Nog för att jag kanske kommit upp i den åldern då man inte vill tas för äldre än vad man är, men jag ser väl ändå inte ut som ett barn. Eller?:)

Varför?

Vaknade tidigt imorse och började fundera på varför...

...varför går nån och handplogar snö utanför mitt fönster i ottan så pass att man vaknar, eller det låter snarare som att nån går och drar en pulka efter sig för ingen handplogar väl nuförtiden?

...varför kommer isåfall plogbilen 10 min efter?

...varför ska alla dagjobb börja så tidigt? Skulle inte världen bli en bättre plats om alla fick sovmorgon?

...varför har jag på känn att jag är den enda som får springa till jobbet pga. att jag sitter och fotar mig själv i fönstret under frukosten?



Och eftermiddagens reflektioner...

...varför blir alla mina genvägar alltid omvägar (speciellt på väg till jobbet)?

...varför tackade jag ja till att jobba ynka 2-3 timmar på posten tidigt imorgon, när det kändes onödigt så fort jag lagt på luren?

...varför ljuder det plötsligt en mystisk telefonsignal infrån det tillbommade arbetsrummet i min lägenhet?

...varför får man inte samma sug efter typ nyttiga alger eller japanskt sjögräs som man får efter godis?

Och sist men inte minst:

...varför finns det så många varför och så få därför?

Koffeinchock= galenskap?

Jag tror jag vart på årets fest. Eller kanske rent av århundrandets... Vem trodde att den skulle äga rum på en gård mitt ute i ingenstans? Men är man i gott sällskap så är man:)

Helt galet... Den här bilden kanske säger något om nivån på festligheterna:



Jag lovar att det var jag som klämde på honom öronen i efterhand (som jag för övrigt hittade hos Marie), dom tillhörde inte hans grundutstyrsel;) Efter det prydde dom mitt huvud hela kvällen, men visst är han söt?

Såhär två dagar efter med tidsperspektivets klokskap kan man bara spekulera i huruvida den vilda stämningen berodde på koffeintabletterna som Kristian delade ut i bilen nån timme innan, om mina blåmärken på knäna möjligtvis är ett resultat av att jag envisades med att gå ner i spagat på dansgolvet i tid och otid, och om inte filmerna vi spelade in (ballad till en golvmopp och egen version av Jolene bla) redan har intern kultstatus..;)



Sanna, Marie och Magda på det absolut mest civiliserade fotot på hela kvällen. Hoppas vi gör om succen snart!

Ljusrum

Idag har jag prövat en ny grej. Satt en timme i ett ljusrum på studenthälsan. Ska vara bra under den mörka perioden av året. Den konstgjorda belysningen påverkar vår hormonella balans som ger oss en bra dygnsrytm genom att öka kortisolhalten i blodet. I alla fall var det bara att hoppa i en heltäckande vit kappa (tänk konfirmationsskrud) som reflekterade ljuset, slå sig ner i en fåtölj och vila...




Efter en stund spred sig en varm och behaglig känsla i kroppen. Det var knappast nån bastuvärme, egentligen var det nog inte speciellt hög temperatur i rummet. Snarare reflekterade man ljuset så bra. Efter en timme kände man sig ganska dåsig!

Drömmer mig bort...

Tack för härliga kommentarer! Blir alltid så glad. Kul när inte bloggen bara känns som en monolog, lite dialog skadar aldrig!

Idag har jag jobbat. Och ikväll blir det visst lite mer jobb. Ska strax åka. Känns helt okej att jobba men däremot inte så lockande att ge sig ut när man ser den mörkgrå himlen utanför fönstret... Dagar som denna kan man inte låta bli att drömma sig bort.

Pajfrossa!

I helgen gjorde jag och Kristian 2 olika smaskiga pajer. Här har ni recepten:

Pajdeg:

125 g smör
3 dl mjöl

1 krm salt

Smält smöret och låt det svalna, blanda i mjölet och saltet. Tryck ut degen i smord form och förgrädda i ugnen 10 min i 175 grader.

Broccoli och linspaj:

Fyllning: 300 g broccoli

1 dl kokade röda linser

3 ägg

2 dl mjölk

200 g fetaost

salt och peppar

Bryn gärna broccolin och löken lite lätt i olja. Koka linserna några min, tills de är mjuka. Vispa ihop ägg, mjölk, salt och peppar efter behag. Varva broccoli och linser i pajskalet, stjälp över äggblandningen och täck över allt med fetaosten. Grädda i 175 grader i 30 min.

Skaldjurspaj:

Fyllning: 1 paket Frutti di mare

1 gul lök

2-3 tomater (eller soltorkade)

150 g broccoli

200 g fetaost

Skaldjurspaketet köpte vi på Lidl, men det går ju lika bra att göra sin egen mix med räkor, musslor eller vad man nu vill ha. Pajdeg och äggstanning är samma som ovan. Bryn löken, tomaterna och broccolin. Varva alla ingredienser i pajskalet, häll över äggstanning och ost. Grädda 30 min i 175 grader.

Jag och Kristian var skrytsamt överens om att skaldjurspajen var en av de godaste pajer vi ätit. Väl värd att pröva!

Shopaholic in the air

Hohoho, råkade visst go lite shopoholic idag. Tog en sväng till A6 nämligen. Vilket resulterade i:

Från vä: Kjol från Vila, myströja från Vero Moda (endast 139 kr!), och kofta Vero Moda.

På IKEA blev det en söt matta till hallen, två krukor och en fönsterlampa som gick i 1000 bitar när jag skulle packa upp den...

Redan ett år sen...

...vi packade ihop oss ett gäng förväntansfulla tjejer i Maries bil, och körde den långa vägen från Skåne upp till Vårgårda för lite festligheter. Alltså redan ett år sen jag träffade dig. Vilken kväll!Då visste jag ingenting om dig, mer än att jag gillade vad jag såg. Tänk vad spontana infall kan löna sig:) Idag, ett år senare är ett liv utan dig otänkbart...

Kyssar på dig vackra älskling!!!

Vidöppna är mina blå...

Härliga fredag... Inte för att veckan varit ansträngande med 2 timmars sorteringsjobb på posten, och en föreläsning. Men fredag är alltid fredag. Förra helgen låg jag däckad i maginfluensa, så den här kan ju bara bli... bättre:)

I förmiddags kom älsklingen hit, direkt efter nattjobbet. Nu sover han som en stock och jag passar på att låna datorn och smaska på lite chokladglass. Funderar på att springa ut och köpa senaste numret av Topphälsa. Handla ägg också till en paj jag nog tänker göra: med broccoli, linser och fetaost. Låter väl smaskigt?!

Förresten, måste slå ett slag för att hålla ögonen öppna. Ja, du läste rätt! För vilka roliga gratisgrejer man hittar om man bara håller sina blå (eller vad du har för färg), öppna. På högskolans anslagstavla sökte ett gym testpersoner nu i veckan. Så nu tränar jag gratis i tre veckor, både på gym och deras pass som bla. omfattar Body Combat, Yoga och Aerobic. Coolt va?! Sen ska jag och Kristian nog gå på en gratis föreläsning imorrn om inre utveckling och så. Alltid intressant. Nästa vecka ska jag pröva studenthälsans ljusterapirum, också det gratis såklart. Wow, jag kan inte längre skriva under på att alla nöjen kostar pengar!;)

Det var allt för denna gång tror jag. Försöker hitta en enhet med bilder jag satte in i datorn, har fått önskemål av en viss Magda att redovisa en viss sak jag prövade på häromveckan. Det verkar dock än så länge som att mina försök är förgäves. Överraskande nog;)

Mr Dileva och tidsuppfattningen

HEEEEEJ!

Hej? Brukar jag aldrig inleda ett inlägg med, men känns att det var länge sedan jag lämnade ett livstecken här:). Det beror varken på att jag gillar att hålla er på sträckbänken eller att jag inte haft någon blogglust, nope, men sen jag flyttade till min egna lägenhet har jag spenderat noll timmar om dagen vid datorn. Just av den enkla anledningen att jag inte har en dator. Nu sitter jag hos min farfar vid hans dator, men ett datorköp blir nog snart aktuellt, så jag vågar nästan lova att det här var mitt längsta blogguppehåll..;)

Så, ja nu hyr jag en tvåa i andra hand i Ekhagen (förort, får man väl kalla det till Jönköping). Jag trivs jätte bra där, speciellt nu efter att jag inrett den mer i min smak (den är hyrd möblerad). Jobbet, dagverksamheten för autister som jag mest jobbat på ligger perfekt med 5 min gångavstånd, är lite längre till stan men har nu äntligen fått hit min cykel.

Det har mest vart jobb och plugg till hemtentan de senaste veckorna, nu har det dock lugnat ner sig med allting, faktiskt. Min mamma hälsade på för ett tag sen, hon ville såklart se min lya och dessutom erbjöd hon sig att sy gardiner, kuddfodral osv och hjälpa mig fixa iordning lite. (Fixa iordning lite visade sig innefatta typ alltifrån storstädning, inredning och att fylla min kyl med nyttiga saker...) Det blev bråda dagar kan man säga: körde fram och tillbaka till IKEA minst 2 gånger där vi köpte tyg och kuddar, tog en sväng till Marie och gården i Ulricehamn för att hämta grejjer jag hade kvar där sen i somras, så var vi hembjudna på middag hos farfar, och emellan allting så hann jag jobba och mamma sy och feja. Jag måste ha världens snällaste mamma?

En av dagarna hon var här så premiärjobbade jag på teatern, och det var ingen mindre än Dileva som skulle showa loss. Vi stog några stycken och tog emot i garderoben, därefter dukade vi upp fikat vi skulle sälja i pausen. Sen var det bara att sitta och vänta, och vänta. Det framgick ganska snart att i Dilevas värld existerade ingen tidsuppfattning... Han började ca 15-20 min senare, och vi satt och väntade på pausen, tänkte att efter den här låten måste det vara dax, nehej då drog han av en till låt om blommor och kärlek o allvar... När pausen förskjutits ca en timme och showen skulle sluta om 30 min trodde vi att det inte skulle bli nån paus och fikaförsäljning. Emmellertid så öppnades plötsligt teatersalens dörrar, och ljudet av en elefanthjord rumlade ner för trappporna och så var det plötsligt smockfullt av fikasugna människor hos oss. trots att vi hade servering på tre olika våningar. Men vi sålde för fulla muggar och så försvann alla lika fort som de kom in till andra akten, som hm började typ när showen skulle sluta... Så blev det mer väntande, men mot slutet smög jag och en av de andra garderobiärerna ut på balkongen för att se vad som hände där nere på scenen, egentligen? För det var ju inte bara musik utan massa snack emellan, och det verkade vara en ovanligt pigg publik som kom med glada tillrop titt som tätt. Men iaf, så skulle man kunna säga att Dileva verkade vara precis så som man tänker sig honom. Han var klädd i en färgglad klänningsliknande sak, och ja han var just sådär "flummig" som man tänker sig honom, fast ändå inte flummig för allt han sa var väldigt tänkvärt... Bland annat uppmanade han oss att tänka bort alla hinder vi sätter upp för oss själva, ocd dessutom inte tänka ordet "inte". Om man tex tänker: "jag ska inte göra av med mina pengar", så gör man oftast av med dom, eftersom Universum inte uppfattar ordet inte. (Och inte hjärnan heller har jag hört). Så höll han upp ett vitt papper som man skulle fokusera på och i det tänka in alla dåliga tankar man hade som man ville göra sig av med, och så avslutade han med att stilfullt bränna upp papperet. Så fick även publiken ställa frågor och på frågan vad det första var han skulle förändra om han blev president, svarade han att meditation skulle bli obligatoriskt i skolan. Så fick hela publiken göra unisona kärleksvrål, fånga kosmiska guldbolllar i luften och mycket mycket annat... Sen var det bara till att rusa ner till garderoben igen för ännu mera väntande tills showen slutade minst en timme efter utsatt tid... Nej han hade sannerligen ingen tidsuppfattning (tom. mkt. sämre än jag ju), men jag är helt säker på att om alla levde efter hans livsfilosofier skulle det vara fred på hela jorden. Och väldigt roligt och avslappnat att leva, dessutom:).


(Bilden längst upp är alltså på Dileva till vänster, och hans enda musiker till höger. Tyvärr den bästa man kunde få med mobilkamera och dålig belysning).

Nu ska jag cykla hem, ikväll ska jag iväg och dansa och sen fort hem och se på de desperata hemmafruarna!

/Kram på er

Klagosång? Icke!

Jag skall aldrig mer klaga på något, någonsin. Inte sedan jag just skickat iväg min hemtenta som tagit... jag vet inte hur många timmar i anspråk... Började plugga kloclan åtta imorse, sen har jag hållt på tills nu, nio på kvällen med endast en kort paus för att inta livsmedel och för en snabbdusch. Gårdagen ägnades också åt hemtenta och dagen innan och veckan innan gick åt att joba och OROA sig för all förspilld tid man borde lägga på denna tenta... Jösses. Jag ska nog personligen bräna Marx dokument om "det alienerade arbetet" nu. Vill aldrig mer se det efter att ha läst det framlänges, baklänges, kors och tvärs och på alla ledder för at utröna vad gubben menade, egentligen. Men, får jag väl motvilligt erkänna: det har varit intressant faktiskt.

Nu återstår bara att räkna ut varför jag aldrig kan åstadkomma något utan att ha kniven på strupen, dvs tidspress. Även om jag börjar plugga i tid så åstadkommer jag nämligen sällan något vettigt förrän jag verkligen måste. I alla fall är jag glad att det är över. Morgondagens jobb kommer kännas som en befriad barnlek i jämförelse med detta. Och sen på kvällen kommer mamma:) Jag längtar tills imorrn.

Plastblommornas (ljuvliga) död

Idag, idag är dagen för plastblommors, livlösa trasmattors, plåttriga porslinsfigurers död. De ska packas ner och svepas in i nåt källarförråd och aldrig mer komma över min tröskel. Åtminstone inte så länge jag bor här. Idag, idag kommer hyresvärlden och hämtar sin ännu ej eftersända post och han har lovat att hjälpa mig. Vet dock inte om han förstått innebörden av sitt löfte? Sorry du sekelskifeskarl som tillsammans med din sköna dam står vid foten av en illgul lampskärm, du kommer svepas bort, för dina grisrosa långkalsonger/festkläder kommer skära sig totalt mot den röda mattan jag planerar att införskaffa... Sorry saker men er tid är förbi om jag får bestämma, ni får helt enkelt lämna plats åt fräschare interiör. Och försök inte be om nåd: förlika er med ert öde för jag har IKEA på gångavstånd. Idag, idag är dagen då den där kedjepiprökande gubben äntligen ska sluta stirra på mig med en bekymrad rynka från sin plats på väggen, så fort jag sjunker ner i soffan. Jag får nog blidka honom med kaffe och kanelbulle. Hyresvärden alltså.


Ps: För övrigt har jag upptäckt att kombinationen jobb, hemtenta och blogg utan en egen dator är en otroligt fruktlös kombination. (Speciellt den sistnämda ). Så, det kan nog eka lite tomt på bloggen den här veckan... Men jag kommer tillbaka såklart;) Ds.

Marx, lämna mig ifred

Jag har egentligen inte tid att skriva nu, har nämligen tre sociologer som flåsar mig i nacken. En av dem är Marx. Dvs hemtentadags. Tänk att tre personer kan stressa en fast de inte levt sen ja säkert 1800-talet? (hm, ja hur var det nu?) Har allt annat än lust att sätta mig med böckerna efter en stressig arbetsdag. Det är nu man brukar börja städa, frosta av frysen eller göra sin årliga manikyr som man inbillar sig att man hädanefter gör till daglig rutin...

Liten allmän uppdatering:

Så, på väg hem från jobbet köpte jag ett glassigt magasin (misstänker nu att det var mitt undermedvetna som skjöt upp tentan)

Mitt element började läcka vatten för nån timme sen. Var nog trots allt inte mitt undermedvetna som fixade läckan i uppskjutningssyfte. (Fast de säger ju att det undermedvetna är en underskattad kraft...)

Igår bredde jag 100 frallor till några börshajar (? de hade flotta kostymer i alla fall) på biblioteket.

Jag fick lägenheten med den hyra jag ville!!!

Gårdagens no no!: fastna i evighetsbilkö på väg till jobbet, hamna i bussfilen och panikfickparkera (icke att rekomendera)

Dagens no no: Köpa glassigt magasin. Ekonomisk goes shopoholic!

Veckans motion: Dans i tisdags, sköna morgonpromenader till jobbet (de har snarare urartat till panikpromenader mot klockan, fast hemvägen är skönare:)

Veckans bästa: Kvällscafe med Carro:)

Morgondagens bästa: Sötgrisen kommer! (Kristian förstås)

The End...

(Valet kvarstår: städa eller måla naglarna? Eller omedvetet skruva lite på elementet..?)

Inspirationsdödare

Näe, jag tappar bloggsuget när ingen kommenterar:( Känns ganska onödigt när man inte vet om nån läser...

Färgerna, löven, den klara luften

Kan man annat än att älska hösten? Färgerna, löven och den klara luften...

Myshelg med Kristian

"Säg mig, behöver ni inte ett paraply i regnet?" Säger den korte affärsmannen med de snälla ögonen och sin jättepåse. "Nähä, inte men dricka då? Cigaretter?" Vi skakar på våra huvuden, tyvärr.

Fredag eftermiddag i en busskur och tid att pusta ut. Ja inte för alla uppenbarligen. Jag och Kristian har precis mötts på stationen. Den där sköna fredagströttheten vilar i kroppen, fast trötthet? Vilken mysfredag jag hade på jobbet! Hur många har musikgrupp, promenad och film på schemat? Nä vi är ganska fåräknade va?:) Att man måste ha ett tålamod större än Atlantens yta och ett "tjat"-filter nerdragen över öronen som arbetsredskap vissa dagar är en annan sak.

Vi hinner hem en sväng innan det är dags att dra till Ekhagen för en andra lägenhetsvisning (fast på samma lägenhet). Efteråt kan vi nästintill titulera oss med 20 poäng i spisens egenskaper, fjärkontrollens kanalbyten, varmvattens funktioner (fungerade precis som en vanlig kran: "Ju mer man vrider fram det röda desto varmare blir det och ju mer man vrider fram det blåa desto kallare blir det, och här sätter man på duschen"). Okej vattenkran kanske var nymodigjeter 64 när gubben flyttade in, men kom igen... Tror han att jag är en barbar boende i nån koja vid Vätterns strand? Till sist toppade han med att dissa sina finare kokböcker och istället vördnadsfullt damma av "microkokboken" , som jag faktiskt kunde få använda om jag ville. Antar att jag fick det fina erbjudandet i egenskap av ungdom;) Men visst, han verkar vara en snäll hyresvärd. Vi försökte pruta ner priset ytterliggare, ska ringa upp honom imorrn, så håll tummarna.

På lördagen plaskar vi omkring på det stora Rosenlundsbadet, har "velsällskap" med en "enmeterskid" uppe i sjuans hopptorn (alla tre nådde vattenytan till slut), sveps runt av vågmaskinen, larvar oss i motionsspåret och försöker komma in på relaxen. Efter en stund upplyser en badvakt oss om att läsaren utanpå dörren inte kan läsa av våra entrenycklar, utan att vi är tvugna att betala 60 kr till för inträde. Efter en sunds velande bestämmer vi oss för att skita i det. Då vinkar emellertid samme badvakt på oss inifrån kuren. Oj vilka regler har vi nu brutit mot? Tänker jag med min "aktoritetsskräck". Jag försöker snabbt tänka igenom alla regler som kan finnas på ett badhus, men det enda jag kommer på "inte springa" har vi ju inte gjort... "Här sätt på er de här banden", säger badvakten och räcker oss varsitt gummiband. "Ni såg så snälla ut så jag släpper in er en timme så får ni se om ni vill betala för att stanna längre. Om nån frågar bor ni på hotell Statt". Woho, vi stiger in i tystnaden och den dämpade belysningen, sjönker ner i den rymliga varma bassängen. "Såhär känns det att vara rik" Säger Kristian när vi tittar ner på människorna som trängs likt sillar i bubbelpoolen utanför. Så vilar vi även i bastuns eucalyptusångor, i de små taklampornas kulörta sken, tar en isdusch och flyter lite mer i poolen innan vi stiger ut i folkstimmet och blir vanliga dödliga igen.

"Kära, ni är kära, kära, JAG ÄR också kär! Nu kommer bussjäveln om tre minuter!" Säger hon till våra ryggtavlor, svängandes med sin plastpåse, trampandes på stället samtidigt som hon bevakar busstavlans siffror. "Jag ska hem, äta, duscha, fan, sova. Nu kommer bussjäveln om en minut!" Ingen av oss som står och väntar orkar riktigt ta in henne. "Nu kommer bussen!" Kristian och jag vänder på oss men gatan är tom. "Mohaha, jag skoja!"

Hm. Jag verkar alltid ha haft lite dragningskraft på dom där vi kallar "udda människor". Fast sen jag blev tillsammans med Kristian verkar de lämna mig ifred lite mer. Jag säger "lämna ifred" fastän de kan vara goa och roliga men det kan vara jobbigt om man inte är på humör. Så, när vi sitter i busskuren på väg till stationen ser jag honom på långt håll, korsandes gatan med sin stora påse. "Behöver ni cigaretter"? Vänder han sig till Kristian. Han skakar på huvudet. "Nehej, ny plånbok? Jag har halsband till tjejen" han viftar med några färgglada plasthalsband i ansiktet på mig. "Har du fått mycket sålt i helgen? Kommer du ihåg att vi träffades i fredags"? Undrar Kristian. Han tittar oigenkännande på oss, svarar till sist att han har sålt en del paraplyer.

Gud på lyckopiller?

"Någon där uppe måste ha sett henne och tänkt att nu, nu måste det väl ändå vara hennes tur".

På mina mest sysslolösa dagar sen flytten till Jönköping har jag fått ge mig själv ett tyst löfte. Ett löfte som innebär att jag inte, under några som helst omständigheter ska desertera till den där lilla människoskaran som hänger på Hemköp varje dag eller vart helst det finns mäniskor, som snackar med expediterna om stort och smått ( i förlängningen retar gallfeber på dem), som försöker bota sysslolösheten genom att i smyg börja fronta hyllor, rätta till dekorationer som hamnat en millimeter på sned eller något annat desperat tilltag.

Jag har inte behövt tumma på det här löftet. Jag har slängt ut lite krokar här och var, erbjudit min arbetskraft till höger och vänster, tagit mina regelbundna promenader för att hålla lågan uppe, kastats mellan hopp och förtvivlan. "Vi hör av oss", tycktes varit ett ledtema för mitt liv senaste tiden.

Men. Det tycks existera nån sorts naturlig grundlag här på jorden som heter "allt eller inget". Det började med att farfar stötte ihop med en ytligt bekant på tågstationen i söndagskväll. Denne bekant hade en 2:a att hyra ut. En lägenhet jag (som trogna bläsare känner till) vart och tittat på. Tyvärr hade han höjt priset lite. Jag bad om betänketid. Samma dag som jag skulle kolla på den blev jag inringd för jobb dagen efter. Det var ungefär då det där löftet jag avgett till mig själv började kännas mer och mer avlägset. Så idag ringde jag posten där jag så att säga haft "halva foten inne", och blev erbjuden att få komma dit redan imorrn eftermiddag och lära mig sorteringen. Strax därefter ringer telefonen och jag blir erbjuden att jobba på dagverksamheten. Så det blev en kompromiss; jobba på dagverksamheten till klockan ett,för att sedan hinna till posten där jag börjar klockan två. Så ringer jag hyresvärden och ber om en ny visning på fredag. "Ja, jag funderar på att sänka priset några hundra". Yeah! Vid det här laget fladdrade lyckofjärilarna i magen. Speciellt sen jag jämfört priser på bostadsmarknaden (som för övrigt har stoor brist på lägenheter) och kommit fram till att det var en normal hyra om inte bättre eftersom el och teve ingår i den. I alla fall så fortsatte dagen på högskolan där vi hade en ganska rolig föreläsning, så ramlade jag in på biblioteket på hemvägen för att kolla efter bok. Jag råkade visst slå ihjäl några timmar där:) Bland annat flöt jag in på nån sorts utställning (jag har fortfarande inte helt kommit underfund med vad jag såg) bland fladdrande klänningar, björnfällar, pysselhörna mm. Jag blev stående en lång stund och läste bevarade kärleksbrev från 1910 nånting, där man fick följa ett pars historia, från förälskelse tills paret förliste på en båt ute på Vättern. Fanns en hel del roliga grejer där man kunnat citera;) Sen botaniserade jag bland bibliotekshyllorna, skaffade lånekort, lånade några böcker, cd:s (bla. en Paulo Cohello-talbok på spanska i ett anfall av entusiasm).

Slutligen slog jag mig ner i cafedelen, åt en macka och började prata med mannen som jobbade där. (Nu låter det som att jag brutit mitt löfte, men det var han som började prata med mig:) Han var riktigt trevlig och så plötsligt frågar han om "jag gillar teater?" "Om jag gör". Så erbjöd han mig extrajobb på teatern! -Som nya stjärnstoffet i deras stora produktion, "jag är människokännare och känner igen en stjärna när jag ser den"... Hrm, det var min fantasi som lossade sitt tungas band;) I själva verket behövde de lite folk i garderoben bla, och han var en människokännare men han kände igen snälla människor, sa han. Det bästa av allt var at tman fick se föreställningar gratis medan man jobbade! Tvivlar ni fortfarande på min teori om en naturlig grundlag som säger att när det börjar gå bra, går verkligen allt bra, det sprider sig som ringar på vattnet. eller tvärtom, det börjar dåligt och fortsätter i samma stil... Glad ända in i sjöjen strålade jag på bussen hem.

Och historien slutar inte riktigt än. Väl hemma frågar farfar mig om jag inte behöver en cykel? Vilket är precis vad som kommer vara en livsnödvändighet för mig om jag flyttar. "En bekants bekant ska sälja en cykel"...

Så, finns det en Gud där uppe så har han definitivt överdoserat lyckopiller idag. I like it! Käre Gud lägg aldrig in dig på rehab.

Ungdomschock!

"Jaha, ja jag har ju inte vågat hyra ut till nån ungdom förrut", säger den gråhårige i slutet på visningen som började med att han demonstrerade hur man vinklar sovrumsfönstren för den "ultimata fläktningen". "Man vet ju aldrig om dom har stökiga fester men du kanske inte tänkte ställa till med sånt här?" "Nää", ljuder mitt sällskap i form av farfar med dam i bakgrunden.
Jag lutar mig framåt mannen, ler vänt och ser stadigt in i hans plirande ögon. "Jo, ett ska du ha klart för dig, att mitt liv är ett stort jäkla party".

Hoho!

Hoho! Nån människa därute som läser bloggen? Näe, verkar inte så.

LÄGGDAGS!

AAAARRRRGGGGH! Jag som trodde att jag lånsamt börjat rehabilitera mig från min teknikallergi, men så klipper de bort min vän Idas hela huvud ur föregående inlägg! "klipper de" förresten? Vilka de? Jo det ska jag tala om: de där hånflinande teknikgubbarna och gummorna som sitter inne i burken på sina höga poster och bara låter vissa människors befallningar träda i kraft! ja skratta ni bara jag är van, jag hör dagligen hur deras kvävda skrattgullringar sipprar ur burken så fort jag ger dem nån befallning. Tror ni mig fortfarande inte? Svara på detta: Hur skulle det annars kunna komma sig att datorn till vissa personer lyder minsta vink men får fnatt så fort jag petar på tangentbordet?? VA?? De skrattar säkert halvt ihjäl sig just nu! Men medan jag ändå har er uppmärksamhet, teknikfjantar där inne: Jag SA FAKTISKT åt er att inte lägga bilderna i den ordningen, men ni envisades. Så from (inte alls dum) som jag är lät jag er hållas! Och vad är tacken? Jo ni halshugger en god vän som ett litet practical joke. Hahahahahohoho mycket lustigt av er så vet ni va? Nu utnyttjar jag den lilla makten jag har: Jag stänger ner. Datorskärmen blir svart och det blir lägdags för er! LÄGGDAGS!!!!

Maxad Reunion

I helgen inträffade en maxad reunion i och med att jag åkte hem till min kära (när jag vart ifrån den ett tag) uppväxtstad Eskilstuna. Helgen inleddes med att mina älskade kusiner kom från Stockholm. Vi är uppväxta tillsammans det lilla avståndet till trots, men tills i fredags hade vi inte sett varrandra på den rekordlånga tiden av ett år och tre månader! De heter Siri och evelina och är de två blonda fjällorna ovan för övrigt. När jag äntligen lyckats övertyga Siri om att jag inte gjorde mig till med min nya dialekt (småländska? Eller nån sorts blanddialekt som hänger i från folkhögskolan månne?) och hon skrattat sig igenom vårt samtal där hon typ upprepat alla mina lustiga uttal likt en språklektionsskiva på repeat, såg jag att mina kusiner var precis som vanligt: söta, bedårande och helt underbara...

Helgen fortsatte med middag och tårta som mamma stod för, då vi firade min födelsedag i förskott. Därefter skedde helgens andra reunion i bowlinghallen där vi mötte några av "de gamla godingarna" Lisa, Lollo och Ida (mittenbilden) och en hel drös med andra människor, mest från gymnasiet. Vårt stora gäng intog en ca fyra bowlingbanor och spelade så svetten lackade vilket vi motverkade med en och annan öl. Ida tog en shot och slog en strike, kort därefter tog jag en shot och slog min enda strike(!) (Kanske tipsa farfar om fickplunta på pensionärsbowlingen? Hm. Eller å andra sidan kanske inte). Lite senare utropade Eve nöjt: "Jag fick poängen för din strike"! Mycket riktigt, poängen hade inte tillfallt "segisen" som jag hette på tvn, utan Eve. Vår bana levde sitt eget liv från och till, och att vi sa till receptionisterna hjälpte föga. De kunde minsann inte starta ett nytt spel, vilket väl vore på sin plats när hela tävlingsmomenten var som bortblåst?

När bowlingen var över försvann plötsligt merparten av vårt gäng bort. Kvar var jag, Eve och Siri som surade lite i kassan för att vi inte kunde få rabatt för den dåliga banan. Men det gick snabbt över och så gav vi oss ut och gjorde stan med Ida och Lisa. Vi dansade iväg natten och drösade sent i säng med den vid utgång obligatoriska skoskaven, och mer detaljer än så får ni inte!

På söndagen lämnade jag kusinerna vid tåget (de var lika sena som jag brukar vara. "Undra om det är en tillfällighet eller ligger nedärvt i de Svenneborgska generna"? funderade jag när Eve otåligt ryckte i biljettluckan där biljetterna skulle trilla ner med tåget insusandes på perrongen bakom hennes rygg).

Några timmar senare återförenades jag med "de gamla godingarna" för en fika hemma hos mig.

Något jag oavsiktligt utelämnat om helgen?:

Tja när vi provade typ hela Din Skos sortiment och spred ut stövletter över hela butiken samtidigt som vi travade omkring runt hyllorna i en timme och klagade på klämda hälar/tår och provade en storlek mindre/större för 1000 gången. Men alla lyckades komma därifrån med ett par!

Att Eve o Siris syster (äldstekusinen!) är ute och reser med min syster i Indien

När vi hamnade i ett litet drama på torget där en kvinna fick epilepsianfall och vi fick barnvakta flickan till en förbipasserande ung sjukssköterska som fixade framstupa sidoläge mm (Sen kom ambulansen så det gick nog bra)

Evelinas skrattanfall varje gång vi satte näsan utanför ytterdörren eftersom vi då passerade grannarnas postinkastlapp: "Ingen reklam tack, men gärna Evelina" (lokaltidning). Jag motstod dock frestelsen att försöka pressa ner henne i det nålsögelilla inkastet. Hon må se oskyldig ut men har trots allt en gnutta finskt blod i sig;)


Tack alla för en underbar helg!!!

/xxxx från alven (segisen)

Där saknas horisonten...

Jag har fotomani... Tar en så gott som daglig promenad på sandbankarna över Vättern, som liknar ett hav och saknar horisont. Där man kan se på när vattnets ursinniga vågor piskar strandkanten, eller kika ner i ravinen där en del av gångstigen rasade ner häromåret. Eller också kan man bara njuta av utsikten och fylla lungorna med den klara, friska höstluften. Med kameran i beredskap, såklart.

Klapprande hajtänder och frisörsaxar utgör i dessa dagar mina största hot...

Jag vaknade av sms signalen tidigt imorse. Sedan snozade jag nån timme. Jag befann mig på posten med Carro, fast det var nog en blandning av posten och daglig verksamhet. Vilken salig blandning! I alla fall så knackar det på dörren och in kliver en jättehaj på två ben, med gigantiska höggtänder. (Här måste jag tillägga att jag sett två hajar förrut , snorklades vid Shark Bay utanför Phi phi i Thailand. Men den var som bebisar i jämförelse med den här). Hajen börjar jaga och nafsa efter oss med sina enorma tänder, och ställer till med total förödelse. I slutet av drömmen står jag och får intro på en arbetsuppgift med en personal och brukare. Personalen blir irriterad att jag inte fattar nåt trots att hajen käftar klapprar bakom ryggen på oss... Sedan vaknar jag. Och läser smset från Carro. "Jag har en skitdag på jobbet" (posten)...

...Hmm..? Borde jag skicka dit räddningstjänsten med djurvårdare?

Well, well. Igår hade jag föreläsning om Marx i tre timmar, (jag ska berätta om skolan nån gång, inte blivit av ännu), därefter gick jag direkt till frissan. På vägen passerade jag dock en lapp på en annan salong som skrev att de sökte "hårfärgningsmodeller". Skulle man våga? (Minns första gången när jag och Lisa var hårmodeller o jag slutade med illrött clownlockigt hår som jag inte fick beskåda förrän strax innan visningen på stadshotellet då pappiljotterna togs ur(!), haha men kul var det och när chocken lagt sig var håret faktiskt rätt så snyggt:)

I allafall: Frisören var en fåordig dam som efter en fråga: "hur vill du ha det"? Konstaterade krasst att hon måste kapa 5 centimeter för att få bort det slitna. "Visst, visst" Sa jag. På den punkten tjänar det ingenting till att argumentera med frisörer, säger mig min erfarenhet. (Det är helt enkelt emot deras yrkesstolthet att inte kapa slitna toppar). Därefter betonade hon vikten av att klippa sig var tredje månad om man ville ha "längder". Därefter körde hon igång. Hon började vattenduscha hela mitt hår under mol tystnad förutom radioskvalet i bakgrunden. Sedan tog hon fram den vasstandade kammen, samtidigt som en hårdrockslåt sipprade ut från radion i hörnet. Hon drog upp alla mina hårtestar över huvudet, satte kammen i håret och började SLITA med den i takt till hårdrocksmusiken. "Ritsh, ritsh, ratsh"! I mitt stilla sinne tackade jag Gud för att han inte gett mig hårömma testar. Sedan lugnade det ner sig lite i samband med att låten dog ut. Puh! Tankarna malde: nästa gång ska jag ta med mig egen cd-skiva med klassisk musik... Och vet den här människan verkligen vad hon gör?? Hon betedde sig inte som en vanlig frisör: inget vardagligt småsnack, utan mol tystnad förutom haranger om vikten av att klippa sig var tredje månad som kom lite stötvis då och då. "Nåja, för 180 spänn får man väl stå ut med att bli vattensprutad i öronen, sliten i håret osv", ljöd den snåle eller kanske ekonomen inom mig.

Men. Nu började jag bli lite orolig. Jag satt bara och väntade på att hon skulle kolla av mina önskemål för håret, som vanliga frisörer gör. "Hur vill du ha luggen"? "Blir det här bra"? Men icke. Jag kände mig nödsakad att säga något: "Du får gärna klippa etapper". "Jaja, du ska få etapper" mumlade hon utan att ta blicken från saxen. Då slog det mig med full panik: den här frisören satt och klippte en frisyr efter nån sorts inre bild hon hade... "Klipp". Plötsligt utan föraning stirrade jag in i spegeln och såg till min förskräckelse att hon kapat en BRED etapp på sidan... Fortsättning följer...





...men, kan ni tänka er: historien slutade lyckligt. Efter lite olika åsikter om hur jag skulle ha luggen: frisören klippte en bred snedlugg som täckte halva ögat. "klipp lite till", sa jag. hon klippte några millimeter, "känns det bra"? "lite till" hon tog nån millimeter till. "lite till"sa jag och så upprepade sig proceduren några gånger. "tänk på att luggen ska passa till frisyren" sa hon vid ett tillfälle". Hm, vilken frisyr? Lite svårt att SE frisyren när luggen täcker hela ögat... Men till sist var luggen uppe över ögonhöjd. Efter lite föning och trixande så: Voila! hade hon faktiskt fått till en SNYGG frisyr, där hon tagit fram mitt självfall och fixerat etapperna. Jag vinglade lite omtumlad ut på gatan. Klarade jag det här skulle jag definivt ha nerver att vara hårfärgningsmodell... Och, konstaterade jag i mitt stilla sinne, hädanefter skulle jag alltid söka mig till fåordiga frisörer som behandlar en sax med samma kraft som hulken, o dessutom propsa på att få ha hårdrocksmusik hi bakgrunden..;)

/Kyssar till er därute!

Nybörjarfilosoferande över en gris

Jag klev på tåget och anlände till min reserverade sittplats klockan 19.00 i fredags kväll. Där satt en sovande gris, (benämningen gris kan användas till mycket: smeknamn som skällsord, i detta fall används det dock som det sistnämda). Jag lyfte upp honom på mina starka axlar och baxade in honom på bagageförvaringens hyllor mellan en rullväska och en vinröd ryggsäck och sjönk nöjd ner på sätet till mina medpassagerares förtjusning. Nåväl, så var nog inte riktigt fallet... Jag satte mig beskedligt i sätet bredvid och var inte så värst irriterad. Bara lite rädd att han skulle börja sova på min axel då hans tunga sömn snarare gränsade till medvetslöshet. Så ca 20 min senare byter han ställning och "svoosh" bankar han ner knutnäven i låret på mig som förskrämd hoppar en meter. Sedan fortsätter han sova. Eller rättare sagt han har ju aldrig vaknat. Sovandet verkar vara hans grundtillstånd. Jag byter till sätet framför. Han sover fortfarande när jag hoppar av i Vårgårda. Hoppas han skulle av i Falköping, tänker jag elakt.

Senare på natten upptäcker jag en lång reva i det skira tyget i nya linnet. Jag drar mig genast till minnes att jag fastnade lätt i klädhängaren på sätet när jag skulle ut. "Allt var den där grisens fel", förklarar jag för min pojkvän. "Hade han inte snott min plats så..." Det är praktiskt med syndabockar. (Hmm såhär halvvägs genom blogginlägget har jag inte nån aning om min poäng? finns det ens nån poäng? Varför skulle du, kära läsare vara intreserad av detta? Jag har just utmålat mig själv som en halvagressiv bitter människa... En bild jag tror, hoppas verkligen, inte stämmer så bra.) Jo men nu hittade jag en tråd! Att vi kan sätta igång händelseförlopp i andras liv sådär. Nu tänker jag på större saker än mitt lilla drama, fast ändå att han lyckas skapa detta omedveten, sovande. (Sen kan man såklart disskutera om det verkligen var hans "fel"). Är det inte ganska skrämmande? Fast också, tänk vilka möjligheter vi har! Du ler mot en okänd person vid bushållsplatsen, din glädje smitar av sig och denna person ler mot en annan, som bär med sig glädjen och ler mot en annan... osv. Vi påverkar varrandra. Vem kan fortsätta tjura ansikte mot ansikte med en leende person? Vem börjar le ansikte mot ansikte med ett stenansikte? vi ger varandra energi. Positiv och negativ. Om man har detta i tanken kan man faktiskt skapa en bättre värld... Jag läste någonstans att om man gör något för någon ska man inte omedelbart fråga sig vad den kan göra tillbaka för dig. Däremot sätter man igång en positiv kedja. Du gör någon en tjänst, vilken får större lust att hjälpa någon annan osv. till slut kan din goda handling ge utdelning, komma tillbaka till dig, fast från ett helt oanat håll... Fantastiskt va?:)

För att fortsätta delge er min helg: tja, klockan halv tolv satte vi igång med en sorts tvårättersmiddag: stekte lite nuggets och kött och därefter gräddade vi våfflor som skulle räckt till ett helt kompani. Sånt gillar jag, spontana saker:) På lördagen gästade vi den vackra staden Göteborg i solskenet. Jag fyndade lite reakläder som jag hm säkert behövde, fast å andra sidan vad sägs om en svart skjorta för 50 spänn till den skortlöse? Jag fick förresten tre plagg för 150 kr allt som allt (märk att jag har min mammas shopinggener, =spontana inköp (den kavajen kommer bli såå rätt nån gång) på rea som hade kostat multum men som nu endast kostade småskrap, "jag har i själva verket tjänat flera hundra på affären"!!) Haha. Mina fynd fick iaf godkänt av Magda som vi träffade sen för en fika på avenyn med henne och Heddy. Samtalet fortsatte sedan på en bar där jag, Kristian och Magda definivt löste världsfrågorna (läs existensfrågorna).

Så, om ni länge kanske hela livet eller så bara för en stund gått och funderat över en klurig fråga om varabdets vara eller icke vara kan ni höra av er till oss, vår tids tre största filosofer. Vi har telefontid dygnet runt... (Nej nu avslutar jag innan detta spårar ur totalt. Nu sätter jag punkt för det här flummiga inlägget).

Du är la van att ta en smäll?

Nyss hemkommen från min första danslektion på den nya kursen. Härligt! Sitter här nyduschad och är sådär skönt trött i kroppen. Vi värmde upp med att känna in musiken i lite sköna steg och forsatte med en koreografi. Min kropp (som inte dansat på 1,5 år förutom Houseworkshopen jag snubblade mig igenom i fredags), var lite ringrostig: "Va ska jag dansa"? var det som mina ben frågade mig. "Ja! gör som jag säger"! svarade hjärnan. Men det gjorde dom inte. Inte hela tiden iaf. Haha:)

Idag fick jag tag på en dagverksamhet här i närheten och jag ska gå intro där tors-fre. "Det kan hända att det smäller", sa hon i telefonen. "Men du har ju erfarenhet så du är la van att ta en smäll" (det kan hända att jag inte citerar ordagrant utan brer på lite nu). Jag bara hmmade lite till svar. "Nä" ville jag pipa. "Jag är inte så van att jobba med utåtagerande brukare". Men vad gör man inte för ett jobb. Du är la van att ta en smäll? Jamen självklart är jag van att ta en smäll!

Under de ca 3 åren jag jobbade med personer med autism råkade jag nog bara ut för en lättare käftsmäll (plus att en kastad kamera missade mig med ganska många decimeter). Trots att rikstillägg faktiskt var inbakat i lönen. Men här ska tilläggas att personer med autism generellt sett i grunden inte är några våldsamma personer. De lever dock med ett så speciellt handikapp att de ofta blir totalt missförstådda och kränkta. Då kan frustrationen uttrycka sig i våld ibland.

Jaha. Så är det. Annars rör man sig mellan lite olika världar just nu. Förra veckan fick man inblick i pensionärsvärlden och nu rör man sig på ungdomens hus bland små små tonåringar på väg till dansen. "Du börjar bli pensionär", har min pojkvän retsamt sagt på senare tid. Svar: NEJ jag börjar inte bli pensionär. Fast ett tag blev jag nästan lite rädd och blev tvungen att leta gråhårstrån i spegeln. Hehe:) Jag har nog bara börjat glömma bort min ålder. Men det är väl bra? För åldern är ju som de säger "bara en siffra".

/Kram från Alva

Ps: Om två veckor fyller jag 23. Hjälp. Ds.

Om...

Om jag fått se en matine om min kommande helg på fredagen skulle den handla...

...om en bortrest farfar och en hitrest pojkvän

...om en kräftskiva för två med rinnande klosaft

...om ett provrum med lysrörsbelysning

...om ett fågeluppror a la Vättern

...om en dansworkshop med en cool tjej, en otränad Alva och om pantertanten som såg ut att ha roligast och

...om hur man sjunker ner på bussätet likt en rabiessjuk zombie. På fel buss.

...om kramar

...om att sitta i solen och se på torgteater

...om livet som är det enklaste som finns (nyhet!: man behöver bara andas), men att andas från magen är ju en konst

...om en aning bortom horisonten

...om en alldeles för stor disk och

...om händer som inte låter sig luras till diskbaljan

...om mindfulness

...om en farfar som skriver listor nästan i klass med husfrun Bree i Desperate Housewives: vattna blommorna i vardagsrum -lördag, vattna i blommorna i köket-söndag

...om en gul ros ute på svart vatten

...om fikande främlingar som har kakor så stora att vi måste gå till affären och köpa kex (obs! inte käx!!;)

...om omtanke

...om gloende mjukisdjur i husvagnsfönster

...om ett tomt busskort

...om en tant med många piercingar

...om en avskedskyss

...om hemliga meddelanden på ett spiralblock

...om urdruckna kaffekoppar på fläckig bordsduk

...om söndagsångest fast åt andra hållet (vilket håll)

...om ett om

...om kaffekoppar som får stå kvar en stund till...

PS

Ps: Glömde säga att sisu, eller siso vad det nu heter betyder ungefär "kämparglöd". Kanske är det den jag borde tillämpa nu? Även om jag inte har något finskt blod. DS.

Ingen rubrik är god nog idag

Imorse kunde jag inte motstå frestelsen att följa med farfar till hans bowlinggrupp. Vi mötte upp Anja nere vid parkeringen, en dam som skulle få skjuts. "Här är mitt barnbarn. Jag tog med mig en ungdom idag bland oss pensionärer.", presenterade farfar. "Vad roligt med lite ungdomligt blod ibland oss", tyckte Anja och antydde i nästa andetag att pensionärerna måste slå ungdomen. "Nu du" myste hon, och den finlänska sisun (som jag såväl känner igen från min finlandssvenska kompis Marie), glittrade i hennes ögon.

Väl i bowlinghallen bytte vi om till de otroligt läkra skorna med kardborrband, radade upp våra klot och delade upp oss i lag tre och tre. Jag spelade i samma lag som farfar och en annan kvinna. Från början verkade de se mig som en svår konkurrent, då det hette att jag "spelat bowling förrut". "Hon har spelat förrut" sa farfar och då gick det nästan ett litet sus genom pensionärsgruppen. Jag kände mig nästan professionell i deras ögon, när jag i själva verket bara har spelat några gånger. Som vilken annan dödlig som helst. Pensionärsgruppen spelar varran vecka. Men endast i egenskap av det "undomliga blodet" blev jag högt klassad på en gång. "Oj oj ska vi spela i samma lag", hörde man. Hur som helst rann det hotande "ungdomliga blodet" snabbt undan så fort spelet börjat. Jag skötte mig ganska bra i början, men efter tre serier var jag utklassad. Anja slog fyra strikear på banan bredvid och var nöjd.

Dagen fortsatte hemma med att ringa diverse samtal, skriva "att göra listor" för att försöka skapa någon sorts struktur. Jag fortsatte ner på stan och skaffade den sista boken jag behöver till sociologikursen, var på banken osv. Kände mig allmänt förvirrad och stressad. Inte blev det bättre av att det stod en mindre trevlig ljudinstallation mitt på torget. Den gav ifrån sig kvidande och ångestladdade skrik och gråt, med banderoller runt som uppmanade att skänka pengar till våldtäktsdrabbade offer. Jag lyckades gå förbi den tre gånger. Utanför Akaddemibokhandeln ringde en arbetsgivare på en restaurang som jag ringt samma dag och sökt jobb på. Hon ville oturligt nog att jag skulle komma in på besök imorgon, samma dag som mitt kursupprop. Istället skulle jag skicka in ett cv till hennes mail. Kombinationen dålig mottagning (på min nyinköpta mobil som visat sig vara dålig överallt), och hennes brytning gjorde det inte lättare att skriva ner den superlånga kinesiska (!) mailadressen. Den var något såhär: lkiivggjkaefjorjeth@yahoo.com.ic. Typ. "Först har vi L som i Lisa", bokstaverade hon. "L" upprepade jag. "Sen k som i kim". "g", upprepade jag "nej k som i kim" sa hon "bruuuuuuuuuussss" sa telefonen. "Sa du g"? "Nej, K som i Kim" "ok, k" "sen i som i Inga" "Va?" "Bruuum" en lastbil kommer in på gågatan. Sen bryts samtalet. Jag ringer upp igen och lyckas till sist få ner hela adressen. "Ok, jag ringer upp om det blir något Alva". "Hahahhahahahahahhaha!!!" Sa jag. Inom mig. Därefter gick jag in på Synsam för att äntligen köpa nya månadslinser. Där får jag veta att jag inte får köpa några förrän jag gjort den årliga månadsundersökningen. "Jaha, vad kostar den då"? Frågar jag och tänker att det kan väl inte vara så dyrt, det kanske tom. är gratis. "500 kr", svarar hon. Yes precis vad jag behöver just nu! Sen lägger man bara på 600 för linserna och så är man uppe i en tusenlapp:(

På den överfulla bussen tillbaka hem tappade jag balansen och ramlade rätt över en tuff tonårskille och hans skateboard. Jag hade händerna fulla med saker och kunde därmed nätt och jämt kravla mig upp. Inga ord kom först över mina läppar. Hallå, du borde säga nånting mun, försökte jag säga till den, man ramlar inte över främlingar utan att förklara sig, blir röd i ansiktet, osv. Men min kropp lyssnade först inte till det örat. Hela bussen glodde säkert stumt på mig. Då kände jag nån tog tag i min arm och försökte dra i mig. Jag vände på huvudet och såg in i ett par bruna snälla ögon med sydländsk ursprung. Jag bad om ursäkt till killen som log ett sekundsnabbtsnabbt leende som jag inte visste om jag skulle tolka till ett hånflin eller ett generat leende, innan han återgick till sitt stenansikte. Själv orkade jag knappt bli generad. Gud vad jag älskade den svenska kulturen just då, där man tar hand om varrandra och inte bara odlar sin individualitet, skiter i andra och kollar på när nån råkar illa ut. Jag var inte förvånad att kvinnan som hjälpte mig var av ett annat ursprung. Inte ett dugg.

På kvällen såg jag framemot att gå och dansa på kursen jag anmält mig till. Äntligen skulle jag få utlopp för mina känslor efter en inte alltför trevlig dag! Och jag har faktiskt längtat i ett och ett halvt år efter att dansa. Vi var två personer som kom dit. Kursen var inställd ikväll för ledaren var sjuk, fick vi efter många om och men veta. Ledaren hade visst lyckats ringa till alla utom oss två. Frustrerad gick jag hem och satte mig för att blogga om denna underbara dag. Nu har datorn hållt på och sagt medan jag skrivit att inlägget inte kan sparas automatiskt och att det kanske inte kommer gå och publicera!!!!!!! jag lovar att om det inte går så kastar. jag. ut. datorn. genom. fönstret. jag. struntar. i. att. den . är. farfars, jag. köper. en. ny. bara. jag får. utlopp. för min. frustration. och. eventuellt. överväger. jag. att. hoppa. efter. själv!!!!!!
(Nejdå mamma och alla oroliga;)

Men säg mig någon snäll själ därute, vad ska man göra med en sådan här dag?